Ska studsa till i Stockholm, vidare mot Milano och sen tillbaka till Sverige och Göteborg i rekordfart. Men det hjälps inte. Irrationella tankar tar över och jag går sönder av att säga hejdå till mitt gäng. Konstigt va? I mitten av sommaren när jag spenderade vecka ut och vecka in som ensamförälder hade ett par dagar på egna ben känts som en vinst större än en miljonlott - och nu när man ska åka bort sitter jag plötsligt och överväger att ställa in allt vad arbete och karriär heter i framtiden och bara vara hemma tillsammans med de här två. Och nej. De ska inte ens få gå i skolan. Ah! Önska mig lycka till nu på flygresan i ensamhet med mina katastroftankar. Gah! Jag är verkligen hopplös. En rastlös trygghetsjunkie med äventyrsblod - vad är det för omöjlig kombination?
