Jag har varit i Sverige i sex dagar, och på den tiden hunnit med inte mindre än tre vändor med tåget till vår stuga. Däremellan har jag varit i Stockholm och Göteborg och jobbat, stugan ligger ungefär mitt emellan. Nu frågar du dig kanske helt rimligt varför någon gör så mot sig själv? Pendlar och far runt på det här viset? Jo för att den där stugan och känslan jag har i mig när jag är där eller promenerar vid sjön med min hund där, är något jag är fullkomligt beroende av. Har faktiskt aldrig varit beroende av något, kaffe, alkohol, cigg, men det här, den här platsen, den liksom kräver mig. Drömmer förstås om att bo här på heltid, men är samtidigt livrädd att en sådan flytt skulle förstöra magin. Under tiden njuter jag vemodigt av ännu ett dygn här. Jag min syster, systerdotter och våra hundar. Jag tror verkligen inte det är platsen i sig, även om den är underbar, utan mer att det här liksom är jag. Dofterna, naturen, omgivningen. Jag känner mig hemma på alla plan här. Och kanske är det också att jag tillåter mig att vara hela jag här. Lite mer hudlös. Lite djupare kanske? Lite känsligare. Lite gladare. Lite mer nära. Lite mer jag! Lite mindre... obetydligheter. Så glad och tacksam över att ha den här lilla platsen på jordklotet i mitt hjärta.
