Vilken dag va. Och vilken tid! Den vi lever i. Blev så ängsligt och konstigt och så mycket tankar i kroppen att vanka runt hemma och kolla på valvakan, att vi åkte till stranden en sväng i stället. Följde valet via nyhetsnotiser i mobilen. Hängde med barnen, helt normalt trodde de, men det jag gjorde var att trösta mig. Sticka näsan i deras hår och andas in. Krama väldigt mycket. Snuttefilta på ungarna när allt känns läskigt och konstigt. Känner att jag behöver höra hoppfullheter nu! Om mänskligheten, livet och planeten. Orkar inte med ett enda till domedagskonstaterande, och tror kanske heller inte att det är vad vi behöver, någon av oss. Barnen ger mig en dröm om den fantastiska framtid jag hoppas ska bli deras, och jag har aldrig känt mig mer motiverad att kämpa för den!
