Vi är hemma nu. Tassar runt alldeles rufsiga och vimmelkantiga och försöker hitta något sätt, vårt sätt, att göra det här så här så bra som möjligt. Bonnie är nyfiken, glad men också lite förvirrad så klart. Ungefär som jag och Per också är och känner oss gissar jag. Det är lustigt när man pratar i telefon med vänner och familj. De som är (äldre) män (typ pappa) eller inte har barn är av förståeliga skäl inte ett smack intresserade av förlossningen. Så där kör man kortversionen. Hon vägde 4,2 kilo. Det gick snabbt. Har hittills varit en lugn och cool liten tjej. Kompisarna som är mammor vill däremot veta allt, allt, allt! Och det vet jag att många av er är, så here it goes. Ni som inte är intresserade får helt enkelt skippa att läsa. Värkarna kickade igång på torsdagskvällen efter att vi firat Pers mamma Anita som just gått i pension. De var superkorta och inte särskilt starka så jag trodde först inte att det var skarpt läge. Men snabbt som attan började de kännas allt mer. Vi ringde BB. De skulle ha ett förlossningsrum klart om en timma och det lät rimligt i mina öron. Snabbare än så skulle det väl inte gå? Men i bilen på väg dit tog det av som bara fan, och när vi kom fram och personalen bad oss sitta ner och vänta bröt jag ihop totalt och förklarade att sitta och vänta var två aktiviteter som helt enkelt inte var görbara. Värkarna kom exakt hela tiden. Men förlossningsrummet var inte iordningställt än så vi fick vara i något slags kontor (så minns jag det i alla fall) och där konstaterades det att bebisen var mer eller mindre helt redo att komma ut. Så i ett värkglapp på typ 15 sekunder kastade de ett lakan över mig, hystade ner mig i en rullstol och KUTADE genom BB till bättre lämpad förlossningsplats. Per har berättat att jag (bland mycket annat) vrålade "ni måste SKÄMTA med mig? Ska jag göra det här utan bedövning?". Men jag hade som sagt konstanta typ Exorcisten-värkar och det fanns liksom ingen möjlighet att hålla på med någon spruta. Personalen var dock helt grym och coachade mig genom krystvärkarna (jag hade aldrig några såna förra gången, så det var en ny upplevelse) och Per visade sig också vara världens bästa på det där, och efter bara en kort stund kom hon ut. En liten Bonnie-kopia. Fullkomligt välbehållen och fin. Och jag lika så. Inte så fin kanske (såg nog mest ut som en chockad vettvilling, ena sekunden ligger man i sängen och kollar på Dexter. Drygt två timmar senare har man en till dotter i sina armar), men välbehållen.
