[caption id="attachment_11820" align="aligncenter" width="720" caption="Lotta och jag."] [/caption] Bland kommentarerna till det här inlägget var det några som påpekade hur tjejer på många arbetsplatser inte alls stöttar varandra, utan tvärtom förpestar tillvaron och försvårar varandras väg framåt. Jag tycker sånt där är så satans deppigt att höra, och jag har så svårt att förstå varför det verkar vara så, tyvärr inte allt för sällan. Förra veckan träffade min kompis Lotta som var i Stockholm en sväng från Skåne där hon bor numer. För rätt många år sedan jobbade vi tillsammans på ett litet tidningsförlag som gav ut tjejtidningar i olika kategorier. Vi var ett litet gäng brudar, alla nybörjare i branschen, och alla fruktansvärt hungriga. VDn var en äldre man, och han tittade till oss då och då, men i övrigt hade vi rätt fria tyglar att göra lite som vi ville med innehållet i de där tidningarna. Jag minns att min ingångslön var 18 000 kronor (efter två år hade jag förhandlat upp den till 18 400), och då hade jag ändå en rätt gedigen högskole- och universitetsutbildning bakom mig och arbetstiderna var snarare 12-timmars plus lördagsjobb och ingen övertid, men pengar var verkligen inte det viktiga, jag var ung och hade inga barn att ta ansvar för. Jag lärde mig så otroligt mycket där. Det gjorde vi allihop. Inte av gubben som ägde skiten, utan av varandra. Både jag och Lotta var rörande ense när vi pratade om det här, att vi aldrig haft och nog aldrig kommer ha en bättre arbetsplats. Vi slet, grät, garvade och festade ihop och alla kände varandra och hjälptes åt så att de där tidningarna kom ut som de skulle en gång i månaden. När vi sedan gick vidare därifrån har vi hålligt kontakten och tagit med varandra vidare i arbetslivet. Min ena chef fixade in mig på Expressen. En annan blev chefredaktör på Veckorevyn, och hon i sin tur tog med sig Linda Öhrn Lernström som idag är tidningens chefredaktör. Louise, som lämnade Veckorevyn efter sin mammaledighet bossar nu över Vi föräldrar. Karin är chefredaktör på Solo, och Annika bossar bland bilagorna på Expressen. Så där har det liksom fortsatt. Alla vi har hela tiden hjälpt varandra och nya bekantskaper vidare och framåt genom vårt kontaktnät, och jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket av detta som förmodligen aldrig hänt - om vi ägnat vår energi åt att sabba för varandra och skita ner omkring oss i stället för att lyfta och pusha då när vi alla slet tillsammans på det lilla förlaget i Hammarbyhamnen. Så. Häng på brudarna i din närhet. De är dina vänner och det är de som kommer komma ihåg dig när de gått vidare till något nytt ställe och letar bra folk att jobba med.
