Jag var och hälsade på min mormor idag. Min mormor som var en riktig skönhet på Skaraborgsslätten förr i tiden. Stora filmstjärnelika glasögon. Alltid kort, mörkt, snudd på svart hår. Som hon föraktade folk som färgade sina frisyrer, och hur hon på somrarna lindade en sjal om sin egen kalufs eftersom hon med säkerhet visste att det mörka skulle bli rött om det fick för mycket sol på sig. Min Pippi Långstrump-mormor. Allt skulle hon klara själv. Precis allt. Som den där gången när vi hälsade på henne i sitt stora hus och kassaskåpet plötsligt bytt rum. Ett stort jäkla kassaskåp som hon baxat upp på en matta och släpat över hela huset. Att be om hjälp vore att vara svag och till besvär. Allt ska hon göra själv. Till och med nu när hon är någon helt annan än den hon brukade vara, finns det där ändå kvar. Skammen när man inte klarar att reda sig själv. Mormor som blev änka efter en fruktansvärd olycka som 33-åring - ensam med sin dotter och sin stora sorg. Det var kanske då hon blev sådan där? Stark. Ensam. Avstängd. Nedskvättad av droppar av besvikelse på livet. Ansvaret att skapa en duglig tillvaro för sig själv och min mamma var bara hennes nu. Det gällde väl att bara fixa det helt enkelt, hur själsligt stukad man än nu var. Hon tyckte om att dansa och var ofta ute på helgerna. Men när männen som bjudit upp visade intresse för något mer meddelade hon att de var "uschla herlar" vilket kortfattat betydde att hela mansläktet med endast ett få undantag var skit och inget hon ville ha med att göra. Förutom möjligtvis när det gällde en dans eller två. Lika mycket som hon avskydde män och att ta emot hjälp - lika mycket avskydde hon alkohol. "Kommer inte i min mun!" - brukade hon säga så fort någon i familjen eller släkten firade med någon form av starkdryck. Också ett ärr från sin historia gissar jag. Det söps en del på den skaraborgska landsbygden när hon växte upp under 20 och 30-talet. Hon är så gammal nu, mormor. Så förvirrad och liten. Bara små, små glimtar av hennes unika karaktär lever kvar. Resten har skavts bort av ålderdom och demens. Vi kramades förstås när vi sade hejdå. Och man vet att det här var kanske, kanske sista gången. Men det är liksom för mycket att hantera. Så man stänger av. Det och all hennes smärta, den förvirrade blicken och känslan av att man borde gjort mer medan chansen fanns.
