När jag bad er komma med rubrikförslag för några dagar sedan var det ett par nygravida tjejer som undrade hur det var för mig veckorna efter jag fått veta att vi skulle få barn. Så här kommer den, min nygravid-story så att säga: Jag och Per var nyförlovade och ville absolut skaffa barn. Så småningom. Någon jättebrådska hade vi inte, vi hade bara känt varandra i ett år, och ett par hade vi bara varit ett halvår. Men ibland blir det som vi vet inte alltid som man tänkt sig. Och en jäkla tur är väl det! Jag har otroligt tydliga minnesbilder från stunden när jag insåg att jag var gravid. Satt i fullkomligt chocktillstånd på golvet i badrummet med den där stickan i handen medan det långsamt gick upp för mig att det faktiskt var på riktigt. Det var inte en film. Inte någon annan. Det var jag. Vi. Per åkte iväg på jobbresa till Los Angeles dagen därpå och under den veckan han var borta samlade vi på oss en fullkomligt obegriplig telefonräkning. Samtalen blev många. Per var som vanligt lugnet själv, medan jag var ömsom orolig, arg, glad och allt där emellan. Ett tag senare var vi på inskrivning på BVC, en sån där snabbkurs i grupp tillsammans med andra blivande föräldrar. Jag betedde mig som en trumpen fjortis. Vägrade tittade barnmorskan i ögonen när jag med blasé röst ställde någon fråga. Var av någon outgrundlig anledning oerhört mån om att inte framstå som en av alla de där andra "morsorna". Regredierade till något slags tonårsstadie. Kanske var jag helt enkelt inte redo att inför mig själv identifiera mig som förälder? Per överkompenserade sin buttra fästmös attityd genom att vara så hurtigt glad och käck att jag bara ville bita honom. Det är ju för jäkla tur ändå att man har nio månader på sig att komma till ro med vad som är på gång. För under den tiden hann otroligt mycket hända med mig. När Bonnie väl skulle födas gick jag stolt och glad med magen i vädret och kände mig oerhört långt från den människan jag var där i början. I övrigt då? Jag hade den stora turen att må förhållandevis bra hela tiden. Visst hade jag ont i kroppen på slutet och visst mådde jag illa som satan i början. Mitt största hatobjekt var lasagne. Bara tanken på smält ost fick mig att hulka, oklart varför just denna maträtt hamnade i skottlinjen. Jag tyckte faktiskt om att vara gravid. Kanske för att jag alltid förutsatt att det skulle vara helvetet på jorden. Bara lååååångtråkigt och plågsamt. Mina förväntningar var extremt låga. Graviditeten lärde mig mycket, men framför allt en viktig sak: att njuta av att göra ingenting. Att kunna sitta still och ta det lugnt. Att njuta av det lilla.
