Så här på födelsedagen brukar man, eller i alla fall jag, alltid hamna i något slags reflektera-över-sig-själv-sitt-liv-och-sitt-nu-mode. Idag har jag särskilt tänkt på ett par saker. Vi tar det i punktform: 1. Jag är otroligt tacksam för allt jag har i mitt liv. Min familj. All kärlek. Mina vänner. Och så de där sakerna som är så lätt att ta för givet. Typ att det finns en bra livsmedelsaffär i mitt kvarter. Där jag kan handla massor av nyttig och härlig mat som jag har råd att köpa för pengarna som jag tjänar när jag jobbar. Om man tänker på att de där möjligheterna plötsligt inte fanns, skulle man plötsligt bli väldigt medveten om vilken fantastisk lyxtillvaro de flesta i det här landet levt i. Så jag är tacksam. För allt. 2. Tänk om jag hade vetat när jag var 22 hur mycket bättre livet som 31-åring är. Det trodde jag så klart inte då. Nej, då förutsatte man ju snarare att det att vara över 30 var att vara levande död. Total misar. Och så visade det sig att det här med att bli äldre nästan bara är förenat med fördelar. Man gillar sig själv mer. Man är tryggare. Självsäker. Och med det i bakfickan blir allt mycket roligare. Det är roligare att gå ut och festa när man inte bryr sig jävla mycket om hur ens röv ser ut i klänningen. Det är roligare att jobba när bra är good enough. Det är roligare att skratta när man kan bjuda på sig själv. Och så vidare. 3. Det enda, nej, de två enda sakerna som är kass med att fylla 31 är för det första att hyn blir sämre och sämre för varje år. Blekare. Slappare. Glåmigare. Det gillar jag inte. För det andra; att fylla år innebär att det är ett år mindre kvar av livet. Inte för att jag har några planer på att kila vidare än riktigt, så är det ju ofrånkomligt så att för varje år som går blir det år mindre kvar att leva. Men som jag och min pappa konstaterade när vi pratade förut idag, å andra sidan ska man ju vara sjukt nöjd med att man ens fick ett liv. Hur liten chans är inte det att just vi blev till egentligen? Alla ni som stör er när jag skriver såna här halleluja-tacksamhets-inlägg - go ahead och hata. Jag är verkligen inte typen som alltid varit så här... lycklig. Absolut inte. Kanske är det därför jag uppskattar det så mycket nu när allt det här som är så bra plötsligt bara trillat ner i mitt knä.
