[caption id="attachment_11389" align="aligncenter" width="720" caption="På tal om något helt annat - att 1,5-åringar av idag fixar Iphonen lika naturligt som de typ gräver i sandlådan. Det är rätt anmärkningsvärt kan man tycka."] [/caption] Ni vet hur man ibland fastnar i dåliga perioder? När man inte tycks ha något tålamod alls med barnen. Man hör sig själv gräla onödigt kärvt och kanske oftare än man hade behövt göra. Det är inte förrän barnen ligger i sina sängar som man smyger in i deras rum, tittar på dem och överväldigas av kärleken. Och av dåligt samvete. För man vet att de där köriga dagarna inte har ett skit med att göra. De gör allt lika fantastiskt som vanligt, är lika perfekta nu som de smidigare dagarna. Det är man själv som är trött. Eller stressad. Eller både och. Men man är inte mer än människa. Fastän man borde vara mer. Och säg nu att jag inte är ensam om att känna/ha det så här då och då. Det är då man börjar drömma om lite ledig tid. Så att man kan varva ner och sluta vara så sabla tjurig hela tiden. Vara borta någon natt från barnen. Men vet ni vad? Ibland tror jag i de där lägena att det man ska göra är precis tvärtom. Vara mer med barnen. Bestämma sig för att stänga av det andra, om så bara för en eftermiddag eller vad man nu kan få loss. Ge dem hela du och och skita i exakt allt annat än att vara där och ingen annanstans. Det är ju så enkelt egentligen. Man får skärpa sig och ta ansvar. Svetsa ihop familjen igen. Ta sig ur den dåliga cirkeln. Sen kan man åka på den där ensamtrippen till Barcelona.Och ha en så väldigt mycket bättre upplevelse än om man stuckit iväg med det dåliga samvetet kvar i kroppen. Jag har tänkt på det där lite extra mycket idag och igår när det bara varit jag och Rio. Vi har väl egentligen inte gjort något särskilt. Hängt bara hon och jag. Läst böcker. Kramats. Pussats. Hälsat på min mormor. Ätit kakor. Men ibland kan det att sitta på ett tåg och pussla med sin lilla unge vara det mysigaste och bästa man varit varit med om på länge.
