Idag har vi varit på BVC, jag Rio och Bonnie, för Rios 10-månaderskontroll. Lite drygt nio kilo och 74 centimeter bebis är vad vi har jobba med här hemma. När Rio är lös hemma eller någon annanstans ( ja alltså, när hon inte sitter i vagnen vilket ju också händer att hon gör) går 100 procent av min, Pers och ibland öven Bonnies uppmärksamhet åt till att hålla koll på den en gång i tiden så stillsamma lilla bebisens mun. Hon stoppar nämligen allt - vi snackar urskillningslöst exakt precis allt i munnen. Hon letar sig fram i skåp och lådor i huset som jag knappt ens visste fanns och där lyckas hon hitta något fullkomligt livsfarligt. Pyttelitet. Vasst. Eller någon form av elektronik. Det är som att hon känner på sig när något är riktigt potentiellt farligt, då spetsar hon öronen, spärrar upp ögonen och bara "yey! En säkerhetsnååååååååål!" kastar sig på prylen och så in med den i munnen. Varpå mamman, pappan och systern inom loppet av någon sekund rugby-kastar sig på den lilla bebisen och bände upp lilla gapet. Stor ilska och frustration utbryter förstås då. Hos Rio alltså. Ändå dröjer oftast max trettio sekunder innan hon hittat någon ny jordkocka, pinne, sladd, hårspänne, gummisnodd, tvättmedelsklump eller sten som bara måste in i munnen. Och då har vi det ändå inte ovanligt stökigt eller så hemma. Men de där småsakerna som trots allt råkar hamna här och där, dem hittar hon Rio. Det är som att det är det enda hon lever för. Hon är helt pitbullfokuserad på att varje vaken sekund av dagen få känna nya smaker i sin mun. Fast är liksom aldrig "Åh, jippi, en bitring!". Nej då. Allt i leksaksväg är helt sjukt booooooooooring. Inte ens vuxensaker som nycklar, mobiltelefon eller kamera är kul nog. Är det inte giftigt eller sylvasst får det vara. Gah!
