Det är mycket spännande som sägs i kommentarerna i ett tidigare inlägg. Det där med preventivmedel återkommer jag till exempel GÄRNA till. Har jag berättat någon gång hur mycket jag hatar - ja, HATAR p-piller? Men först, en kommentar som jag ska försöka återkoppla till: För det första vill jag poängtera att det här ju från början är en modeblogg. Mode är ett intresse och något jag arbetat med mycket och länge, och att skriva om det i bloggform är något jag gjort sedan 2006. Även om det numer inte är så där värst mycket mode längre kanske. Men skit samma. Även om jag nu bara gillade mode och det inte också var ett jobb, vad är det då som är så fel med dess existens? Och intresse för det? För mig är mode väldigt mycket mer än yta, i första hand ser jag det faktiskt som en kreativ kanal, åtminstone för mig personligen. Färger, former, material - det är härliga ting! Saker som gör mig glad. Som får mig att tänka och reagera. Sedan är det också den här vanliga uppfattningen att ett modeintresse liksom skulle utesluta alla andra former av tankar. Gillar man mode (åtminstone offentligt) är man för det första 1. Förmodligen rätt puckad 2. Känslokall 3. Tom och själlös. Som om mode var så konsumerande att bara det och inget annat kunde få plats i en människas kropp. Jag gissar här men tror inte att ska vi säga fågelskådare eller släktforskare råkar ut för samma fördomar. Varför? Varför är det så? Jag har förstås min bestämda uppfattning om det svaret, men är det någon annan som vill lägga ut texten bland kommentarerna så gör gärna det! Smink är jag extremt ointresserad av, men kläder och mode är ett stort intresse, ja. Andra intressen är förstås familjen, mitt jobb, att pyssla i trädgården, träna, att hänga med mina väninnor, att laga mat, att läsa, att fixa hemma. Jag gillar också vädligt mycket att resa, min pappa bodde i Israel när jag var barn och som tonåring har jag också bott där ett tag. Jag har också pluggat och bott i Moska och under ett halvår i Prag. Och det där intresset har suttit i, särskilt efter att jag träffade en man som också gillar att resa. Vi reser så mycket vi bara kan, både i Sverige och utomlands. Och på tal om det: vad ÄR yta då? Att mode är ytligt tycker många, men är designerns jobb ytligt? Är det ytligt att träna? Att göra fint i sin trädgård? Inredning, är det också ytligt? Och vad är inte ytligt? Golf? Fotboll? Är det inte ytligt att måla om sitt hus då och då? Eller byta kök? Jag menar det måste ju inte göras. Men vi gör det för att vi tycker om att se resultatet, och för att det finns någonting i oss som njuter av det som känns estetiskt tilltalande i våra ögon. Politiskt angemang? Nja. Det kan jag inte påstå. Jag personröstar alltid på kvinnor. Kvinnor med miljötänk på agendan. Det är viktigare än partipolitik för mig. Vad gäller samhällsfrågor så är det kvinnofrågor som engagerar mig främst även där. Jag försöker vara en bra förebild för mina barn pratar en del (både privat och ibland här i bloggen) om styrkan i den kvinnliga gemenskapen. Att vi måste hålla ihop. Att vi inte ska ha fördomar gentemot varandras olikheter. Skit i att du stör dig på att jag får gåshud av ett par snygga skor, så ska jag låta bli att störa mig på hur beskriver någon sabla druva och vinet den kan bli som om det vore en levande människa. Vi är olika. Men vi är samma. Vi sitter i samma jävla båt allihop hörni, och om det ska bli någon jävla rättvisa någon gång så måste vi älska och förstå varandra, sisters. Fattar ni det? Döm inte mig. Döm inte era kollegor. Vi behöver varandra. Det är det viktigaste min karriär och mitt liv hittills lärt mig. Den råare Cecilia? Vadå? Den som slaktar djur med sina bara händer, eller vad? Jag är verkligen ingen pimpinett fröken som inte vågar släppa en högljudd rökare i sällskap där jag känner mig bekväm att göra det. Och nu, en mening som gör mig så upphetsad att jag knappt vet vart jag ska ta vägen: Lisen vill se mig leverera "självständiga tankar som inte har med män och utseende att göra". Lisen, jösses vad du inte känner mig. Men herrejävlar i jösses vad du är exakt en sådan kvinna som jag menar att vi inte får vara. Som vi inte har råd att vara. En sådan som tror sig vara en bättre version av en kvinna. En sådan kobrasnabbt skapar fördomar om andra som inte är exakt som du. Vad är det som får dig att tro att jag inte inte tänker "självständiga tankar". Exakt vad? Jag skulle ärligt talat bli mycket glad om du kunde förklara det, så kanske jag åker på en sjujävla självinsikt eller nåt. Jag är, skulle jag säga, en vädligt självständig människa. Inte så mycket känslomässigt kanske (hey, jag har ju barn) men i både tanke och val. Ekologin, tja... jag försöker göra nåt. Leva ett vanligt, men miljövänligt liv. Tystnad och djup? Nej du Lisen. Det kan inte jag. För så fort jag är tyst så kommer det liksom en inre urge som säger att jag bara måste skrika "Mascara!" "Smink" "Ögonskugga" "Acne-skor". Nej. Så är det förstås inte. Min tystnad och mitt djup infinner sig på kvällen, när barnen lagt sig och jag ligger i sängen med en bok eller sitter i soffan med min mans arm om axlarna. Då hämtar jag kraft. Då kopplar jag ihop mig med Per, kärleken i mitt liv, och rätar ut det som skavt under dagen. Då pratar vi om nuet och framtiden. Eller så pratar vi inte alls. Du vet säkert hur det är? För jag antar att ditt liv är ett under av fullkomlig harmoni, ekologi, tystnad och djup? Det där med gud kan vi också ta en annan gång. Jag har massor av viktiga saker att säga där. Och det är ingen ateist-drapa om ni trodde det. Men nu blev det här så jävla långt att jag bara måste runda av. Förlåt för denna långbänk. Debatt om kvinnor, barn och karriär tar jag gärna, var ska vi börja?
