Jag och Rio sitter på tåget mot Göteborg (eller ja, hon har somnat i sin vagn nu). Jag ska på ett möte där imorgon, och sedan vidare mot min mamma i Mariestad. Det var väl egentligen inte livsnödvändigt att ta med Rio, men jag kände så väldigt starkt i hela kroppen att just nu behövde vi två vara lite ensamma tillsammans. Det blir ju så med andrabarnet. Man känner det mest som en del av en syskonskara, men jag antar att även om det mindre syskonet inte vet annat än att dela sin tid med föräldrarna med större syskon, så måste det väl ändå ha det där behovet att bli att få all uppmärksamhet alldeles själv. Slippa dela tiden, pussarna och kramarna med någon annan. Vara förstafiolen. Ett litet tag i alla fall. Och ärligt talat är det samma för mig. Jag behövde få krama henne, läsa hennes böcker, lägga hennes pussel - ostört. Dela ett skratt med bara henne och ingen annan. Bygga den lilla värld som hon och jag ska dela så länge jag lever. På fredag ansluter de andra och då blir allt som vanligt igen. Och jag och Rio har hunnit tanka på av varandra så att det räcker ett tag till. Nu hoppas jag bara innerligt att Lillan tänker vara på sitt bästa humör imorgon, och sköta sig exemplariskt på det där mötet. Kan bli en svettigt upplevelse.
