[caption id="attachment_11580" align="aligncenter" width="612" caption="Columbine Smille från Style By, Li Svärd från Veckorevyn. Och jag."] [/caption] Ibland kan man äta något, en viss smak som liksom bränner sig fast i gommen, som blir ett minne munnen, hjärnan och alla sinnen aldrig kommer glömma. Som till exempel den där gången när Patrik lagade en tonfisk med sesam och någon soppa till. Och en kräm. Asch. Jag minns knappt ens vad det var. Men när jag tänker på den där middagen vattnas det i munnen, och det har varit så i typ sju år nu. Igår var vi på ett mingel här i Paris, och då var det samma sak. En liten buffé med smaker som liksom inte gick att få nog av. De vackraste björnbär och hallon (vilket fick mig att minnas min absoluta favoritbok när jag var liten. Den var magisk. Handlade om en docka/flicka som bodde i ett vackert hus och hade en trädgård där hon plockade vackra blommor och bär som hon saftade och syltade, och en gång blev hon förkyld och fick andas i en inhalator, någon som känner igen?) - stora som golfbollar - och kex och någon slags grissini som doppades i youghurt och olivolja. Ett nytt matminne. Nej, en matfantasi. Fattar ni vad jag menar? Vissa smaker och mattillfällen som man liksom vet att man aldrig kommer få uppleva igen, men alltid kommer längta efter. Vilka är era mest dregelframkallande matminnen? Tell me!
