Bonnie äter helst inte alls. Jo. Broccoli tycker hon om. Och korv. Jag gör aldrig någon specialmat till henne, hon får äta det som serveras - om det så bara blir ett par tuggor. Man ska ju inte göra så stor grej av det där sägs det. Inga barn i Sverige svälter ihjäl osv, det är bara det att hon blir på ett sånt sabla humör om hon inte äter, och det är ingen av oss sugen på. Så vi lirkar, tjatar, trugar, väntar, bönar och matar. Och till slut brukar hon ha ätit en del ändå. Men vägen dit är sällan spikrak om man säger så. Hon är för disträ. Har en massa andra viktigare saker att pyssla med och tänk på än att sitta och äta. Som ju är helt ofattbart boooooooring. Med Rio är det tvärtom. Den lilla keruben är enormt matfrisk. Men man får inte mata henne. Absolut inte. Om man är på en restaurang eller annat ställe där man helst inte grisar ner allt för mycket, och försöker sig på det vansinniga initiativet att sträcka fram skeden med något på, så skakar Rio så våldsamt på huvudet att man tror det ska skruvas av. Man försöker en gång till. Hon garvar och skakar ännu värre. Då ger man upp och ställer fram tallriken och en sked. Rio ler nöjt och sätter igång. Skovlar in maten med händer, armar, sked, gafflar, knivar och andra bestick hon kommer över. Och det går i ett rasande tempo. Och resultatet? Som om man kastat en tallrik med innehåll rakt in i en fläkt: maten yr och snöar omkring henne. Stol, bord, golv, gardiner, blöja, öron, örongångar, bordsgrannar - samtligt är nersölat. Men en rätt stor del hamnar faktiskt i munnen också, och jag tänker att om vi (och alla andra) bara står ut ett litet tag till så är hon nog snart mer rumsren. För övning borde väl också i det här fallet ge färdighet. Så småningom.
