Igår var alltså första dagen tillbaka i verkligheten. När jag och Remy, de andra barnen och Per ska försöka få detta med jobb och familjeliv att funka på ett vettigt sätt. Jag konstaterar genast att jag gick ut för hårt och måste lära mig det här med planering om vi ska kunna ta oss helskinnade och lyckliga genom den första fasen av livet som trebarnsfamilj. Jag började morgonen hemma med bebis på armen och datorn i knät. Jag ger min nacke och rygg ungefär tre veckor i den positionen innan den kommer göra totalkaos med mig. Så. Nummer ett på listan är att hitta ett sätt så att Remy kan sova ett par timmar för sig själv och jag kan passa på att jobba eller sova eller vad som nu behöver prioriteras just den dagen. Lösningen tror jag är swaddling. En grej de kör med här i USA, man lindar liksom in ungen som en liten kåldolme och då sover de som stockar utan att väcka sig själva med vevande armar. De känner sig liksom hemma i sådant där tight kokongläge. Sedan gav vi oss ut på vår första lilla tur på egna ben, jag och Remy. Mot le Pain på Melrose, för att träffa Karin och Jennie - visa upp bebisen och - framför allt - äta god och bra mat. Jesus vad less jag är på julmat och skitmat och godis. Remy; som vanligt otroligt trött. Jag; som vanligt otroligt glad över att få sätta i mig Le Pains rökta lax med ägg och ricotta, och så en soyalatte och chiapudding med kokosgrädde till efterrätt. Sen var det dags att pipa iväg och hämta de stora barnen i skolan. Där hade man ju kunnat nöja sig. Men något övertaggad på känslan att vilja få alla barnen att känna sig nöjda och glada, bestämde vi oss för att åka och äta frozen yoghurt i The Grove tillsammans med kusinerna som är här på besök. Bonnie och Rio var extremt trötta efter första dagen i skolan. Och griniga. Remy var också tjurig. Och blöjan läckte och hela vagnen blev blöt. Och Bonnie och Rio behövde gå på toaletten. Vilket de liksom kom på i omgångar. Jag var mycket tacksam att min syster till slut dök upp och kunde lösa det hela åt mig. Hade liksom glömt att tre barn också betyder tre helt olika behov. Behov som kan dyka upp plötsligt och när man minst anar det. Fast vi hade det mysigt också. Om än lite skakigt rent praktiskt och logistiskt emellanåt. När vi sedan äntligen skulle åka hem var lillebrorsan plötsligt svinirriterad. Varm. Eller kall. Eller något sådant där annat som babysar kan hetsa upp sig något så väldigt över. Jag provade allt i bilen för att få honom på bättre humör. Vyssjade, halade fram nappen, gungade bilstolen. Men det var inte förrän Bonnie och Rio började sjunga Blinka lilla stjärna som han blev glad igen, Och systrarna kanske ännu gladare. Gränslöst stolta förstås. När vi kom hem skulle det badas nedkissad baby, läsas bok för tjejerna, matas baby - och just, ÄTA måste vi ju också. Mitt i allt annat svängde vi ihop köttfärssås och spagetti och jag insåg att jag kommit till platsen i mitt liv när det är dags att börja lära sig att planera sådana här saker. Mer än en halvtimme i förväg alltså. Kanske är dags att bli storhandlings-vuxen och veckomatplanerar-morsa? Får försöka vänja mig vid tanken.
