Jag var skiträdd för att föda barn. Jag menar alltså verkligen sjukt skiträdd. Bara att tänka på det gjorde mig upprörd och av någon anledning oerhört irriterad och arg. Och ledsen. Innan jag blev med barn kunde jag gråta bara av tanken på att föda, och genom hela graviditeten var detta i stort sett det enda vi diskuterade här hemma. Det var väl egentligen inte smärtan jag var skraj för, utan mer det där totala utlämnandet. Och att befinna sig i en situation helt utanför ens kontroll. Och en massa andra grejer också. Så klart jag övervägde kejsarsnitt, men jag är också en extremt nyfiken människa och ju fler månader som gick, desto mer tog den känslan över handen. Tänk om mitt kontrollbehov skulle göra att jag missade något stort? Bäst att testa i alla fall. När det väl var dags gick det förhållandevis okej, även om ingen direkt skulle få för sig att kalla det en drömförlossning direkt. Det tog lång tid. Det gjorde satans ont (och jag betedde mig som om jag var besatt av djävulen ungefär). Och jag fick aldrig några krystvärkar. Och mitt i allt det där började Lillans hjärtrytm plötsligt att bete sig annorlunda. Någon panik uppstod aldrig, men det var ändå dags att se till att få ut henne. På ett eller annat sätt. Så jag fick ta i som bara fan - utan hjälp av den där krystskjutsen som jag hade förberett mig på. Det kändes ungefär lika rimligt att klämma ut ungen då, som att någon skulle be mig göra det här och nu. Jag fick helt enkelt vara envis. Och när jag kollapsade på slutet fick vi hjälp av en läkare med en sugklocka. Bonnie kom ut med en liten blå svullnad på bakhuvudet. Som om någon tejpat dit en liten blåbärsmuffin ungefär. Ibland kan jag fundera på hur det hade gått och vad som hade hänt om jag inte befunnit mig i tryggt förvar på Danderyds sjukhus. Om vi till exempel varit oss någonstans i Afrika, långt från den proffsiga sjukvård jag fick uppleva på svenskt BB. Hade allt gått bra till slut ändå? Eller hade jag kanske inte orkat klämma ut henne och vi hade strukit med båda två? Vem vet. I Niger riskerar en av sju mödrar att dö under graviditeten. Därför tänker jag och Karin tillsammans med (förhoppningsvis) en väldig massa andra marschera för mammorna. RFSUs kampanj Unite for women uppmärksammar mödradödligheten i världen, och på måndag (internationella kvinnodagen!) klockan 12.00 samlas alla vi som vill visa solidaritet för våra systrar runt om i världen vid Kungsträdgården i Stockholm för att sedan promenera (med eller utan barnvagn) mot Mynttorget där biståndsminister Gunilla Carlsson tar emot RFSUs krav. Flera kända profiler kommer dessutom att tala, och Petter står på scenen. Alla som deltar får dessutom ett barnvagnsskydd som specialdesignats av den extremt creddiga och hyllade illustratören Liselott Watkins (hon som blivit så hyllad för sitt arbete för bland annat Miu miu och Anna Sui, ni vet). Vad jag vill säga är att jag hoppas att ni som kan gör som jag och Karin - marscherar för mammorna. Ses där! Ni som inte bor i Stockholm kan visa er solidaritet digitalt - och det gör ni här.
