Råkade hamna på ett så väldigt härligt hotell i Denver - The brown palace (fyndade en bra deal på Hotels.com - ibland har man tur). Man älskar ju såna här The Shining-hotell där afternoon tea med tillhörande live-pianist är en självklar punkt på eftermiddagsschemat i lobbyn och där tiden i övrigt många sätt tycks ha stått stilla. Någon berättade för oss att här har alla presidenter, utom Obama, bott när de besökt Denver. När vi checkade in fick vi signa ovanligt många sådana där liability-papper som de är så förtjusta i här i USA, denna gång var ansvaret särskilt riktad mot rökning på rummen. Att detta inte var tillåtet. På förekommen anledning, berättade receptionisten. Den 20:e april firades nämligen "National marijuana day" vilket hade orskat folkstorm till Denver och Colorado där ju marijuana alldeles nyligen legaliserats. De tjusiga rummen hade blivit inpyrda av firande drogliberaler och detta skulle aldrig få hända igen. Det är lustigt det där hur en sak som marijuana så tydligt är en kulturell fråga. John Denver-låten Rocky Mountains high som i princip är Colorados "nationalhymn" handlar om att njuta av den vackra naturen och röka sig riktigt jävla bäng vid en brasa (är väl i och och för sig en tolkningsfråga, men så tolkas den i alla fall ofta) - marijuana är en del av kulturarvet här, att det röstades igenom och blev lagligt var för många en ganska så naturlig utveckling. Jag frågade av nyfikenhet en taxichaufför hur det gick till det här med marijuanan? Kunde vem som helst bara... köpa liksom? Tyckte att jag ställde frågan med viss skepsis och förutsatte att han liksom jag tillhörde gänget som inte röker en feting innan vi går till jobbet. Men istället berättade han med självklarhet, glädje och en viss stolthet att visst det var bara för mig och Per att gå till en smoke shop och köpa oss ett par jointar. Det skulle väl bli härligt till kvällen? Att vi hade båda barnen med oss där i taxin och att de då också skulle bli en del av det här kvällsplanerna verkade liksom inte vara några problem. Eh, yes... eh. Maybe. Svarade jag nervöst och med högröda kinder. Kände mig helt olaglig och oduglig som morsa bara av att prata om det. Jaja. Man är olika helt enkelt. Självklarheter för någon kan vara lika självklart främmande för någon annan.
