Nu när ni är på väg att kliva upp ur era varma sköna sängar och förbereda er för en ny dag, håller min precis på att ta slut och det är dags att sova. Jag kom alldeles nyss hem från en mycket härlig middag på ett italienskt sjapp i Beverly Hills-krokarna (och med det menar jag ändå att det är ett sådant ställe som har valet-parkering och kändisgäster (den här gången Julie Delpy, som jag såg i alla fall, kanske inte bara så hippt men ändå sympatiskt) - Il Piccolino. Härligt därför att det verkligen är fint att hänga med alla de fantastiskt smarta, svinroliga, kloka, erfarna, underhållande och varma kvinnor jag lärt känna sedan jag flyttade hit, fem svenskor och en alldeles perfekt finska var det den här gången. Den stora hurra-upplevelsen med att hänga en kväll på ett sånt här ställe, är förstås de andra gästerna. Jag önskar att den nedersta bilden varit bättre och rättvist kunde visa det här sällskapet (Karin frågade artigt om hon kunde få fota dem, och det ville de gärna, men sedan blev det något strul med kameran och inget av det snygga posandet fastnade på bild) som satt vid bordet bredvid vårt. För bland kändisar och gamla krogrävar finns ofta de där vansinnigt svårplacerade människorna. De man kan fundera över och spekulera kring i timmar och ändå inte komma fram till en gissning kring deras historia och bakgrund som känns det minsta rimlig. Mannen på bilden var klädd i någon slags fleecepyjamas, och kvinnorna - som gissningsvis befann sig någonstans kring 70-strecket hade - den ena - så vältränat spinkig kropp att hon utan problem bar upp den ultraslimmade klänningen som slutade någonstans strax under rumpan, ansiktet så hårt åtgånget med skalpellen att det inte på något sätt gick att gissa hur hon sett ut en gång i tiden, och håret som hängde långt och blont över ryggen. Hennes kvinnliga kompanjon hade ungefär samma hårfärg, och hela tiden en stor fluffig päls i samma kritvita nyans över de chockrosa plaggen under. Jag älskar såna här typer. Beverly Hills åldrande garde, det måste finnas så mycket historier under all den där ytan. Och ett sånt här gäng: Vad har de gemensamt? Hur lever de? Vad är de för människor? Trivs de med hur det blev efter alla ingrepp och tillfixningar? Ah, jag blir så nyfiken av sådana här fantastiska livsöden att det kliar i mig och jag vill rusa fram och ställa minst tusen nyfikna frågor (vi snackade i och för sig lite med dem, men kom liksom aldrig längre än att vårt gäng var svenska men inte såg ut som svenskor). Men det går ju förstås inte för sig. Eller ja, de kanske skulle gilla det förresten? Nästa gång vågar jag fråga!
