Jag kan uppskatta en vrålande sportbilsmotor, en snabb motorcykel eller en cool båt. Men när det gäller Pers intresse för motorfordon befinner vi oss plötsligt på en helt ny nivå. Kanske inte rent tekniskt, då är vi rätt nollade båda två. Kan mycket lite om kardanaxlar och topplock och sånt. Men Per har liksom en annan, och väldigt pojkigt kärleksfull inställning till fordon i allmänhet och utryckningsfordon i synnerhet. När vi är utomlands, säg, i Frankrike spelar det ingen roll hur många schyssta restauranger vi ätit på, hur fantastiskt väder vi haft eller vilka sevärdheter vi upplevt - ser han en fransk brandbil, i uttryckning förstås, så blir det resans mest minnesvärda stund. Och möjligheten att få köra olika fordon som han vanligtvis inte rattar gör honom ungefär lika lycklig som om någon skulle ge mig ett kreditkort fulltankat med femtitusen spänn som jag måste spendera på skor. Hemma hos min syrra finns det inte mindre än två traktorer. De håller på att fixa i ordning trädgården. Det spöregnar ute och vi andra hänger inomhus. Leker och har det mysigt. Ute bland jord- och sandhögar skyfflar en ensam man lera fram och tillbaka, fram och tillbaka. Utan något tydligt mål vad det verkar. Det är min man, han sitter inne i traktorn och ler stort och jag har nog inte sett honom så lycklig sen Rio föddes.
