Jag antar att det är något som händer när man själv får barn, eller så har det med att bli vuxen att göra, men de senaste åren har jag tänkt väldigt mycket på mina föräldrar. Funderat på deras bästa sidor och på vad jag själv vill föra vidare mina barn av det som pappa Stig och mamma Yvonne lärt mig. Igår fyllde min mamma 60 år som sagt, och eftersom hon är en väldigt cool lady har hon en hel uppsjö fina sätt som jag hoppas i längden spiller över på Bonnie. [caption id="" align="aligncenter" width="640" caption="Jag, mamma och min syster Ninni."] [/caption] Min mamma... ... är prestigelös och har en fantastisk självdistans. Hon kan garva åt sig själv, bjuda på sig själv på ett underbart generöst vis. ...hon har lärt mig och oss att ansvara för sina egna liv. Hon skulle aldrig finna sig i att se sig som ett hjälplöst offer, vill man ha något får man fixa det själv. Att sitta och gnälla och tycka synd om sig själv har aldrig varit särskilt konstruktivt. ...hon har alltid sagt att jag kan göra precis allt. Lärt mig att jag är gränslös. Lärt mig att ta för mig av livet. Att man åtminstone måste testa, att allt inte alltid lyckas är en annan i ärendet ganska obetydlig detalj. ...har alltid varit enormt generös med att ge konstruktiv beröm och kritik. Hon har alltid varit stolt över mig, och alltid berättat att hon är det. Det har gett mig självförtroende och hjälpt mig att se mina egna förmågor. Det har fått mig att känna mig älskad och unik. Jag är lyckligt lottad som har och har haft en så klok och fin mamma. Hon förtjänar verkligen att firas, och jag hoppas att hon ser det som ett bra bevis på att hon lyckats med sitt liv, när det finns så mycket från henne som jag hoppas, hoppas, hoppas lyckas föra vidare till mina barn.
