Idag när vi tog med min mamma och Thomas till Matador state beach har jag funderat mycket på om det inte är så att Malibu, av de ställen jag hittills sett på jorden, inte är min favoritplats ändå? Ljuset, djuren, färgerna, det karga, blåsten, solen - allt tillsammans blir en samling intryck som liksom inte går att gå opåverkad ifrån. Det berör på djupet på. Oklart varför, men så är det för mig i alla fall. Och särskilt så här en höstdag - när de infödda Kaliforniern-borna vi mötte där nere på dynerna hade dunjacka och grova stövlar, medan vi tyckte det var varmt nog för badkläder, och stranden i övrigt är relativt tom på folk och det enda man hör är havet och ljudet från pelikanerna som svävar där ovanför. Jag blir liksom helt däckad av allt detta. Såsar ihop på en handduk och försvinner in i någon slags total lugn, eftertänksamhet och bekymmersfrihet. Det är terapi för hela mig utan att jag behöver göra ett enda dugg. Jag är fullkomligt förälskad i den här platsen.
