Vissa platser är magiska barndomsminnen. När dofter, färger, kontraster och känslor samarbetat och bränt fast en vykortsperfekt bild på näthinnan. Men så blir vi den där rationella nio till fem-jobbaren, den besvikna cynikern - som knuffar undan den där ungen vi en gång var. Byter ut allt det mystiskt magiska och lägger ett filter av högst omagisk vanlighet över alltihop. Men så får man egna barn och de hjälper oss att återupptäcka det vackra i våra egna barndomsminnen. Som badbryggan och världens minsta sandstrand i Sjöängen där mina föräldrar bor. Vid trettiotre och två barn senare kan jag se den på ett sätt som liknar ungefär hur jag uppfattade den som liten igen; en ljuvlig plats fylld av möjligheter. Andra ställen har aldrig riktigt förlorat sin dragningskraft. Allén som kantar Åsen-vägen mellan Lugnås och Mariestad till exempel. Varje gång jag åker där blir jag tio igen och kan liksom inte fatta hur det kan finnas något så förtrollande som detta. Det är ju annars högst subjektivt, vad man uppfattar som vackert. Västergötland och Skaraborg är liksom inte lika uppenbart vackert som let's say Österlen eller Gotland. Men jag som är born and raised västgöte (även om dialekten till stor del tyvärr skavts bort efter 14 år i Stockholm) tycker att det där platta, skitplatta, lapptäcket av åkrar strösslat av ensliga röda gårdar är så perfekt att det gör ont. Vackert på ett sentimentalt sätt. Så där så att det påminner om att tider som gått, människan du var, känslor du känt aldrig, aldrig, aldrig går att få tillbaka.
