Bonnie vill se på film innan hon går och lägger sig. Och så vill hon ha varm mjölk också. Metoderna hon spelar med är maffialiknande: ger inte vi henne det hon kräver tänker hon flytta hemifrån. Till en koja i skogen. Faksit. Vi förhandlar: okej, varm mjölk kan du få. Men ingen film. Vi kan väl inte hjälpa att klockan plötsligt blev läggdags? Men idag är hon verkligen stenhård. Nepp. Film ska hon ha. Annars blir det skogen i natt. Jag börjar gråta försiktigt och Per går och berättar för grannarna att Bonnie ska flytta. Vi spelar teater förstås. Men Bonnie vet inte om hon ska tro oss eller om det kanske är så att vi skojar med henne? Ilskan blandas med fundersamma uttryck. Sen kommer ett nytt bud: en kort film kan hon tänka sig. Något litet på datorn bara. Plus varm mjölk. Fixar vi det kan hon stanna. Jag och Per överlägger. Okej då. Så får det bli. Jag älskar de där dagarna när man har tid och ro att faktiskt ta tjafsen utan att behöva bulldozra över barnens åsikter för att man helt enkelt inte hinner annat. Konflikter är så meningsfulla när de slutar i demokrati ock förhandling där alla till slut blir nöjda. Det här måste väl förresten vara årets mest löftesrika dagar? Precis på mållinjen innan den där klorofyllexplosionen som snart kommer. Det är som om luften vibrerar av förväntan och spänning inför sommaren. Och när Bonnie idag cyklade själv för första gången under den här kalla och vackert färgade himlen som just blivit kväll - då slog separationsångesten till. Vad fan ska vi hålla på och ändra på saker för? Åka från allt detta underbara?
