När jag och Per försnackade om den här Egypten-trippen var vi ense om att det bara var att ställa in sig på ett evigt springande efter Bonnie. Det skulle liksom inte bli den där lata bokläsande typen av semester som vi brukade ha innan Lillan fanns. Det kändes väl i ärlighetens namn inte lika kul att åka iväg på en sån här solresa nu som det brukade göra. Fast ändå. Klart att det skulle bli härligt, om än inte lika utvilande. Men. Vi hade fel. Den här solsemestern med Bonnie är bättre än den hade varit om hon inte var med. Mycket bättre. Inte för att det är någon lugn och ro direkt, för hon far som ett skållat troll över hela hotellanläggningen den där lilla minimänniskan. Och det är ju just det som gör den här semestern så himla underbar. Att Bonnie är så synbart superlycklig. Hon fullkomligt älskar att bada. Att titta på alla fåglar och katter. Att speja efter motorbåtarna. Att sitta i den varma sanden och låta den rinna mellan fingrarna. Att spela boule (fast med småstenar) med Mohamed som man får sina handdukar av vid poolen. Allt det där som får Bonnie att le och skratta så stort gör ju oss minst lika lyckliga. Det är härligt att se sin unge stornjuta av livet. Därmed inte sagt att det inte vore perfa att åka på ensamsemester med Per någon gång inom överskådlig framtid. Men det är ju en bonus att veta att det är fantastiskt att semestra i Bonnies vilda sällskap också.
