När de öppnar dörren och kliver in. Ett gäng med tvååringar, ett par på fyra och några som är fem. Lucian som självsäkert tar ton och leder den bångstyriga flocken in över golvet. Mina barn; den stora med helskägg och tomteklänning, den minsta; fullkomligt paralyserad efter chocken av att se alla föräldrar sitta längs med väggarna under lilla rummet. Står och rain man-stirrar truligt ner i golvet. Och jag då. Sitter och sälapplåderar som en dåre, med ett falukorvsstort flin i fejset. Det är fruktansvärt falskt, stökigt och allmänt okontrollerat, och alldeles alldeles underbart vackert förstås.
