Igår kväll landade vi i Los Angeles och de första nätterna innan vi förhoppningsvis snart får tillgång till huset vi hyrt bor vi på hotell. Igår när vi precis kommit fram och alla var reströtta var tjejerna lite vissna. Längtade till Farsta och till dagmamman, farmor och kompisarna. Och då fick jag en klump i magen. Vad har vi gjort egentligen? Å andra sidan tror jag att det är naturligt att känna så. Både det jag känner och det tjejerna upplever. Resten av tiden är de ju superuppspelta och älskar äventyret lika mycket som vi vuxna göra - man för väl låta dem längta och sakna när de känner så. Bejaka det. Och sedan vara beredd på att i nästa sekund är allt toppen igen. Det är väl egentligen exakt samma vi vuxna känner. Med skillnaden att vi är tystare med känslorna. Första gången jag var i Los Angeles fattade jag verkligen ingenting av den här staden. Jag var 24 år och hade flugits hit i första klass av ett stort filmbolag för att intervjua skådespelerskan Hilary Duff. Jag checkades in i ett magnifikt rum på Beverly Wilshire, hotellet vid Rodeo drive där Vivianne hamnar med Richard Geres karaktär i Pretty woman. Det hela var så klart miljoner gånger mer storslaget än jag var van vid. Jag gjorde intervjun och gav mig sedan av för att utforska Los Angeles. Upptäckte att staden var enorm. Platt. Och bitvis rätt ful. Och på gatorna såg man inte en enda människa. Bara bilar. På kvällen hamnade jag på en vild efterfest med något hiphopgäng i en stor svit, och dagen efter blev jag uppmanad att dra från Venice beach innan det blev mörkt. Det hade börjat samlas tatuerade förortsgäng med aggressiva kamphundar på stranden och det fanns liksom ingen chans att jag inte skulle råka illa ut om jag stannade kvar. Nästa gång jag åkte till Los Angeles var det tillsammans med Per. Och trots att vi bara varit tillsammans i fyra månader friade han till min stora chock och lycka på en restaurang här. Ett halvår senare var vi i Los Angeles tillsammans med massor av kompisar och familj - sedan stack vi till Las Vegas och gifte oss. Vi har också spenderat en vinter här en gång när Bonnie var precis nyfödd, och det var väl kanske egentligen inte förrän då jag blev kär på riktigt. I Los Angeles. Det är något väldigt livsbejakande i luften här som är omöjligt att värja sig mot. Och nu ska vi alltså bo här ett tag igen. Det känns superweird och väldigt långt ifrån Farsta, men samtidigt väldigt naturligt. Och hur det kommer bli och kännas efter ett tag återstår bara att se.
