Hittar den här lappen i Bonnies väska och måste krama henne så att det säkert känns för hårt. Hon är lite ängslig av sig just nu. Oroar sig över mycket och är på 6-åringars vis rädd för både det ena och andra. Tycker helt plötsligt, trots att hon ÄLSKAR skolan, att det är deppigt att säga hejdå på morgonen. Såna saker. Att hon suttit och plitat ner det jag alltid säger till henne, på en fin liten lapp som en tröst för sig själv, det är hjärtekrossande och fantastiskt på samma gäng. Det är att bli stor tjej på riktigt.
