Det är ju förstås en klyscha, det där att det är bra att sakna sina barn ibland. Men för mig är det väldigt sant. Inte det att jag inte uppskattar dem ändå, det har jag tack och lov vett att göra. Varenda liten mer eller mindre jobbig minut med dem är det bästa jag vet. Men att få några dagar av livet man levde innan barn. Inga Barbies, ingen tvåårstrots. Att dricka vin, äta god mat och prata. Inte fundera över andras toalettbesök eller behov av mat. Att få vara lite egoistisk och umgås med sig själv då och då, det ger mig energi och gör mig i längden till en bättre mamma. Och den där kramen man får när man kommer hem. Den som aldrig tar slut och som är så fylld av kärlek som en kram kan vara, den väger upp all separationsångest man kände dagarna innan man skulle resa. Håller ni med? Jag har kompisar som inte skulle palla att vara borta från sina barn en dag; kan ni känna igen er i det?
