Det här med att lägga barn kan ju på riktigt nästan få en att tappa vettet. Det där går ju förstås alltid i perioder, men just nu är det många starka viljor inblandade de där timmarna (!) som går åt innan kottarna äntligen snarkar i sina sängar. Jag skyller på ljuset. Det är nästan som om de vore jetlaggade eller nåt. Idag började jag redan vid halv sju (Per är borta ikväll). De hade fått kolla på tv en stund och nu var det färdigt med det och dags att börja varva ner. Läsa lite. Prata. Busa lite lugnt. Ha det himla mysigt helt enkelt. Vid kvart över sju satte jag på Rio pyjamas och så fick båda tjejerna varsin flaska varm mjölk och så tog jag med minsta upp på övervåningen medan Bonnie stannade nere med farmor som var här och hälsade på. De läste några böcker till. Jag och Rio läste också. Sedan gosade hon in sig i min famn med sin snuttesjal och låg där snällt och stilla - men med envist uppspärrade ögon - i säkert tjugo minuter. Jag provade att lägga ner henne i sängen då och då (vissa dagar somnar hon gärna ensam, andra dagar tvärvägrar hon). Till slut blev klockan så mycket att det var dags för Bonnie att sova också. Då lämnade jag Rio i sin säng medan jag gick och hämtade Bonnie. Vi borstade hennes tänder, kissade och satte på pyjamas, sedan lade hon sig i sin säng (de delar rum) och jag satte mig i fåtöljen och sov räv. När 45 minuter hade gått var detta bara några av många fler scenarier som utspelat sig: 1. Jag sitter i fåtöljen med Rio i famnen. Bonnie ligger på ryggstödet och menar att hon absolut kommer att sova där i natt. En minut senare har hon förstås tröttnat 2. Bonnie kommer på att hon hemskt gärna vill höra en bok till och börjar gråta. Jag lovar att berätta en saga om hon kan ligga stilla och vara tyst så att Rio kan få somna någon gång. 3. Jag sitter i fåtöljen och tittar strängt på barnen så att de inte ska våga röra sig. Så fort jag blundar förflyttar sig Bonnie mot mig, och när jag tittar upp står hon blickstilla. Hon börjar fnittra hysteriskt åt sitt smyghyss. Och trots att jag bestämt mig för att nu tänker jag minsann vara den superbestämda mamma-versionen börjar jag också skratta. Och sen Rio också. 4. Jag sitter på en liten pall bredvid Rios säng och stirrar stint ned i den turkos ryamattan och irriterar mig på hur enormt mycket tid jag spenderar varje vecka just där. På den lilla pallen. Stirrandes på ryamattan. 5. Jag hötter med fingret och säger att NU. FÅR. NI. FAKTISKT. VARA. TYSTA. OCH. LIGGA. STIIIIIIIIIIIILL!!!!!! 6. Jag räknar till tio för att lugna ner den ilska som provocerats fram av det faktum att ungarna vägrar ligga still. Och blunda. Tjoar och gör kullerbyttor är allt de gör. 7. "Tänk att vi är systrar. Att jag har en syster", säger Bonnie stämningsfullt och nickar åt Rios håll. Och så berättar hon att hon har en syster till. Tova. Hennes kompis. "Det känns så i alla fall. Här. I lungan.", säger hon och pekar mot hjärttrakten. Jag får en tår i ögat. 8. Vi skrattar ihjäl oss åt Rio när hon plötsligt ställer sig upp i sin spjälsäng och ropar HEJ HEJ TOBIAS! Och HEJDÅ TOBIAS! Tobias är Rios dagmammas son och ett av de nya orden hon lärt sig idag. Rio blir förstås överförtjust över framgångarna med sin lilla show och bjuder på några fler favoritord. Hon lägger sig ner och far sedan upp igen och hojtar; HEJDÅ PIPPI LAULAU! Ner. Upp: HEJ HEJ ÄPPLE! Ner. Upp: HEJDÅ SOVA! 9. Jag tänker att äsch, jag kan ju lika gärna använda tiden till något vettigt och börjar planera lite jobbgrejer i huvudet. 10. Bonnie ber mig sjunga "den där sången från Rios dop". Hon fattar att det är något storslaget över texten till "Du vet väl om att du är värdefull" 11. Barnen somnar. Äntligen! Och trots att det gått en och en halv timma sedan hela processen började stannar jag ändå kvar där inne i rummet tio minuter till. Bara för att få titta på dem. Lukta på dem. Låta deras små snusande kroppar fylla mig till bredden med kärlek, energi, hopp och styrka. En och en halv timme har gått (och det här var ändå en förhållandesvis snabb kväll ska sägas) och på den tiden har man hunnit gå igenom hela livets känsloregister. Till deras fördel ska dock sägas att när de väl somnat, då jäklar sover de. Ofta tolv timmar i sträck, inte är de så där förskräckligt morgonpigga heller alltså. Men den där läggningen. Finns väl ingen gång någonsin som man är så sugen på ett glas mulligt rödvin som efter ett sådant pass.
