Jag och Per har rätt olika smak när det gäller kläder. Idag när jag gled runt hemma i jeans med hög midja och ett grått linne och kände mig lite så där avslappnat basic, fick jag höra att jag såg ut som någon som "brottas med krokodiler och tar betalt för det". Detta sagt på inte elakt men kul sätt, så att ni inte tror att han är taskig mot mig. För det är han inte. Per är världens snällaste. Och roligaste. Jag brukar å andra sidan hävda att hans smak har väldigt mycket "Båstad 2002" över sig. Linnebyxor. Pråliga Gucci-solglasögon. Spetsiga gympaskor med kardborre. Nu går han i och för sig inte klädd så. Någonstans på vägen har jag fått honom att förstå att det där modet hör ett annat decennium till, och lite mån om att vara up to date är han ändå. Och han litar på min smak. Och när vi shoppar tillsammans har jag lärt mig att spana efter det som känns lite "Båstad 2002" - fastän i 2013 års tappning. Den här rockiga sidan av min stil, lite slitet med jeans och någon gammal T-shirt, den kommer han nog ändå aldrig fatta. Tur då att sådant där inte spelar någon roll längre. Det fanns en tid, och jag skäms över att säga det, när jag kunde dissa en snubbe för att han hade skor som jag inte gillade. Men sen kom en annan tid, när man blev vuxen och lite smartare och mindre ytlig - och plötsligt föll pladask för en kille som uppvaktade mig i blombroderad skjorta och för korta bootcut-jeans. Och läxan jag lärde mig var väl att det var en jäkla tur att jag ägnat ett helt liv åt att spana på fel killar. Annars hade jag väl redan suttit där med någon annan typ som inte var Per när han väl dök upp och jag äntligen fick fatta vad kärlek handlar om.
