Vet ni vad jag tycker är allra svårast med att vara mamma till en två år och tiomånaders liten människa (samma problem finns säkert för tioåringar och femtonåringar också gissar jag)? Det är att veta hur mycket eller lite krav man kan ställa på henne. Man vill inte vara för hård och förvänta sig för mycket, men heller inte för mjuk och mesig så att hon blir söndercurlad och bortskämd. Idag dök ett bra exempel på en sån där svårt-att-veta-hur-man-ska-göra-situation upp: Bonnie går på dansskola på tisdagar. Hon pratar om den här dansskolan dygnet runt och är enormt taggad när vi åker dit. Så var det idag också. Vid tidigare tillfällen har några av de andra barnen varit lite ledsna när det varit dags att lämna sina föräldrar och gå in i danssalen, men inte Bonnie (och då ska gudarna veta att hon är den - och har alltid varit -som tycker att det är svinjobbigt att säga hejdå, men av någon anledning har det aldrig varit minsta problem på dansen). Hon har också varit väldigt stolt över att hon minsann varit den som inte gråtit. Men så kom idag. Och Bonnie förvarnade redan tidigt om att "idag kommer jag nog gråta". Jag vinkade av henne utanför salen, hon gick in med dansfröken och sina kompisar - inga tårar. Så jag gick iväg en minut med Rios vagn eftersom jag "felparkerat" den och behövde flytta den till ett nytt ställe. Då hör jag gallskrik och vänder mig om och ser en vänlig mamma som kommer traskande efter mig med en mycket upprörd Bonnie i famnen. Plötsligt ville hon nämligen absolut inte dansa. Vi går tillbaka till salen, jag frågar och luskar för att försöka förstå varför det nu plötsligt kändes så här. Och sen då? Vad gör man sen? Man vill ju absolut inte vara morsan som pushar och tvingar henne att dansa. Men man vill å andra sidan heller inte bara okej då, då går vi hem. Det hade man ju i och för sig kunnat göra, men som förälder måste man ju också guida sitt barn. Visa att dansen är precis lika kul som vanligt, att hon kan lita på att jag inte lämnar lokalen utan finns i närheten hela tiden. Att man liksom inte kan ge upp så fort något känns lite jobbigt. Vi diskuterade fram och tillbaka en god stund. Och till slut bestämde hon sig för att ge det ett nytt försök. Hon torkade tårarna knackade på och gick in i danssalen igen. Stannade kvar hela stunden och var så klart väldigt stolt över sig själv efteråt. Nu är frågan: Fattar ni mitt dilemma? Är det någon vits med att försöka lära en två-åring att man inte ska ge upp så fort något är lite jobbigt, eller ska man bara låta dem vara... två år och pyttesmå. Det där kan man kanske ta senare? Hu. Jag tycker verkligen att det här är ursvårt. Hur hittar man rätt balans? Okej. Ni messerschmittar som tycker att ert sätt är rätt och alla andras fel får ta det lugnt, jag vill hellre höra kloka tankar från vanliga morsor som inte aspirerar på Årets mamma-titeln.
