Jag tänker nog på tv-serien "Girls" uppskattningsvis... en gång i timman. Minst. Jag vet inte när jag senast tagit del av någon form av media som satt igång mina tankar på samma sätt. Serien får mig att fundera över inte bara mig själv och mina egna relationer till vänner, utan också om tiden som gick mellan tjugo och trettio, om hur den påverkat mig, vad jag tagit med mig som är bra och vad jag fortfarande har kvar att reda ut. Jag tänker på kvällar på Carmen på söder. Med cigg, öl och tatuerade män. Sommarveckorna på Roskilde, den där lägenheten i Midsommarkransen jag hyrde, hur jag listigt såg till att inte behöva sova där ensam med mina förvirrade tankar en enda natt, fester och tv-kvällar såg alltid till att någon kompis eller flirt hamnde skavfötters i sängen. Och Roskilde-festivalen. Allt som hände där. Allt man kanske inte borde gjort, men ändå gjorde. Don't get me started, jag skule kunna hålla på och älta till i morgon bitti. Men mest av allt tänker jag nog på Lena Dunham. Kvinnan som skapat hela denna överintelligenta banbrytande skit, och som dessutom spelar huvudrollen. Hur gammal hon är? HON ÄR 26 ÅR! Lena Dunham är 26 år. Hon är mitt i det där jag ägnar dagarna åt att älta, och kan ändå porträttera det sätt som är både distanserat och befriande odistanserat på samma gång. Att hon är ett geni är inget nytt. Men i min värld är hon rena rama Jesus. Inte bara för att det hon gjort är så bra, men också för att hon gjort det. Hon är varken "snygg", "sexig" eller snorrik (har väl i och för sig en hyfsat finkulturell bakgrund på Manhattan i bakom sig, men det är väl inget fel med det?) - och att utan dessa attribut ta sig fram i en värld av män som mest av allt älskar andra män (och då menar jag inte på det homosexuella viset) - fan, vågar man se ljuset och tänka att detta är ett tecken som viskar om en framtid där kvinnor ges samma chanser och på samma premisser som män? Eller gör patriarkatet bara ett litet undantag för Lena Dunham för att det helt enkelt inte går att blunda för hennes otroliga talang?
