Söndagar är Plask och lek-dagar. Pappor simmar runt i den varma poolen med sina små badentusiaster, mammor står vid sidan och hejar på. Så brukar det av någon anledning se ut. Jag hör mig själv utbrista i orimligt lyckliga utrop när Bonnie samlat mod nog att våga göra Kaffekokaren. Ni vet. Bubbla lite så där. Inte för att hon på något sätt måste bubbla för att göra mig nöjd, utan för att jag blir så fantastiskt stolt över att hon vågar och tror på sig själv. Min mamma var fenomenal på det där att ingjuta självförtroende i mig och min syster när vi var små. Du kan göra precis vad du vill med ditt liv! Du kan bli precis vad och vem du vill. Du kan allt! Det var fantastiskt att känna sig så där gränslös, jag minns att jag var helt övertygad om att jag till och med kunde flyga om jag bara övade tillräckligt. Det där självförtroendet som grundlades då har faktiskt aldrig övergett mig sen dess. Inte ens under de kritiska tonåren (hur det var ställt med självkänslan och egenvärdet är en helt annan sak. Det där har jag inte fått ordning på förrän på gamla dar). Men jag är otroligt glad och tacksam över att mamma gav mig det där, som vuxen är det skönt att bära med sig känslan av att bara jag ansvarar för mitt eget liv. Att man är sin egen lyckas smed är uttryck jag gillar. Så jag fortsätter stå här vi bassängkanten och hojta onödigt peppande. För är det något jag vill ge henne, min lilla skatt, så är det lusten och viljan att våga maxa sitt liv. Denna oerhört dyrbara skatt hon och vi fått.
