Usch. Idag är det dags för den där tremånadersvaccineringen och jag har jordens klump i magen. Förra gången, med Bonnie, var jag ganska oförberedd på hur det skulle bli. Lillan satt i mitt knä och jollrade glatt, när det plötsligt gjorde ont i benen. Ont som sjutton. Och hon tittade på mig med en blick som i mina ögon sa; mamma, hur KUNDE du låta dem göra så här mot mig? Det gör ju ONT! Jag minns varenda ögonblick från den där vaccinationsstunden på BVC. På något sätt fick jag för mig att hon tyckte att jag svikit henne. Och nu är det dags igen. Jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte! Den här gången känns det ännu värre. För att jag vet hur jobbigt det var förra gången och för att Rio är den knubbigaste, gladaste lilla bebis man kan tänka sig. Jag kan på allvar räkna gångerna hon gråtit på fingrarna (okej, ett par tår måste man kanske ta till också) och jag tror inte att hon någonsin gråtit mer än max fem minuter i sträck. Min lilla filbunke. Ligger bara och flinar och slöar hela dagarna. Och idag kommer hon få ont. Och tro att det är jag som gör så mot henne. Fast alltså. Jag vet ju att det måste göras. Att det vore tusen gånger taskigare att skippa vaccinet. Att hon säkert alls inte anklagar mig och om hon nu skulle känna att jag svikit henne är det ändå bortglömt fem sekunder senare (jag, menar - hon är tre månader). Men i mitt huvud är det just nu omöjligt att tänka logiskt. Just nu har jag bara en klump i magen som säger vill inte, vill inte, vill inte, vill inte.
