Lilla Bonnie är, ska vi säga - väldigt hemmakär. Jag kan verkligen känna igen mig i henne både som liten och fortfarande nu som vuxen, jag trivs bäst och känner mig lugnast när jag är bland människor som jag känner väl och är trygg med. Samtidigt gillar hon (och jag med för den delen) att härja och ha kul, ta för sig och upptäcka. Lite dubbelt kanske. Hur som helst betyder detta följaktligen att hon gillade att vara på dagis när hon gick där, och att hon trivs jättebra hos supersnälla dagmamman också. Massa kul att göra och man får lära sig nya saker hela tiden. När jag hämtar henne på eftermiddagarna är hon alltid lyckligt uppspelt och berättar om allt spännande hon varit med om under dagen. Det är knappt att man får med sig henne därifrån. Att hon har så där roligt är dock något hon glömmer av på morgnarna när Per lämnar av henne. Det är samma visa i stort sett jämt; separationsångesten från hennes sida är påtaglig. Ibland bara genom att hon deppar och kämpar mot tårarna, ibland, som i morse (måndagsmornar är alltid värst) med storgråt. Alltid någon form av protest. Vad ska vi göra? Ska det vara så här? Vi har provat allt. Att inte prata om det (hon fattar ju liksom ändå vad som är på gång - lämningen alltså). Att peppa och prata om det jättemycket. Berätta hur fantaaaaaastiskt kul det är. Påminna om allt det roliga de gör hela dagarna. Och så vidare. Känner ni igen det här från era kottar? Hur ska man få lämningen att bli mindre dramatisk? Vad säger era erfarenheter? [caption id="attachment_1307" align="aligncenter" width="638" caption="Redo men ändå inte."] [/caption] Nu har förresten den riktiga vinteroverallen åkt fram. Bonnies kommer från Reima. Bäst är att den har som små sittdynor i rumpan så att hon inte bli kall om baken om hon skulle få för sig att slå sig ner någonstans.
