De här orden dök upp i kommentarsfältet för några inlägg sedan: Jag har inte erfarenhet från någon liknande situation, jo, förutom att jag lite oplanerat blev gravid. Däremot tycker jag att det verkar finnas alldeles för många män som tar det här med uppdykande graviditeter alldeles för lätt. Med en axelryckning. Det där är ingenting för mig - nej tack. Den inställningen är i mina öron otroligt barnslig och oförlåtlig. Jag menar, det är ju inte kvinnans "fel" eller ansvar att det händer. Man är två om saken. Varken pappor eller mammor har rätt att ensam besluta sig för att inte vara intresserad av det barnet. Det är liksom inte rätt läge att tänka på sig själv i första hand. Man har gemensamt sett till att det lilla livet finns där, och bör så långt det är möjligt gemensamt besluta kring huruvida det ska få fortsätta växa eller om abort är ett bättre alternativ. Så, till dig som lämnade den här kommentaren; jag tycker att din snubbe beter sig som en oansvarig skit. Att jag känner så hjälper ju inte dig, däremot är jag säker på att det finns en och annan där ute som har upplevt något liknande. Har ni några kloka råd att dela med er av? Hjälp vår vilsna vän! Slutligen: Du är en stark kvinna brukar min mamma säga till mig när saker och ting är kämpiga. Det är ett bra mantra. Till slut både känner man sig som och är just det.
