Så här skriver Karin i en kommentar: Pepparkaksbak som inte ledde till bråk - pga fasa inför eventuella konsekvenser. Jag uppskattar när bloggare blir lite mer personliga och visar att familjelivet många gånger är tufft. Då menar jag inte tufft med allt praktiskt, utan alla viljor, förväntningar och besvikelser på sig själv och varandra. Syskonbråk - puh! Men att ändå hålla ihop och fortsätta älska varandra - det är ju det som är familjens styrka! Ibland när jag läser om alla utflykter, resor och upplevelser som ni gör - så undrar jag hur det kan gå så friktionsfritt med 3 barn? För oss är det jätteslitigt många gånger. Jag förstår att man inte kan hänga ut sina barn, men man kanske kan skriva om båda sidor av familjelivet utan att gå in på person och detaljer! Jag har bloggat så länge nu att jag nästan blivit "yrkesskadad" och ibland tror att ni inte bara läser bloggen utan också mina tankar. Till exempel skriver jag kanske inte så mycket om detaljer kring familjelivet för att jag tänker att ni ändå vet ungefär hur vi har det och vem vill tjata på om uppenbara saker? Men så är det naturligtvis inte! Karin. Det är inte friktionsfritt i vårt hem. Att samla ihop ungarna och ta sig utanför dörren är att ligga och fladdra bra nära en hjärtattack varje gång. Men sen! När vi är på väg och ute på äventyr brukar det faktiskt funka rätt bra, men det är det där att komma iväg och tjata hål på sina egna trumhinnor innan alla är redo som är det värsta för mig. Bonnie och Rio brukade bråka mer förut; men sedan jag i somras fick Det Stora Tokspelet och tröttnade totalt på att höra deras tjafs - och i raging ursinne bestämde att blev det mer än fem bråk till innan nyår så skulle jag kasta deras Ipads åt helvete nånstans har det faktiskt planat ur avsevärt. Inte speciellt pedagogiskt kanske. Eller så var det det, för herregud vad de har blivit mycket bättre på att lösa sina konflikter på ett mer civiliserat sätt sedan dess. Jag försöker vara en mänsklig förälder. Jag gråter, ryar, kramar, skäller, gapar; har tid, har inte tid om vartannat och tror det är så det ska vara. Det är ändå kört att vara en perfekt förälder så varför ens försöka? Kan vi erbjuda trygghet och en varm famn som alltid välkomnar, så tror jag resten ordnar sig och oftast duger alldeles perfekt!
