Nu ska jag berätta en liten kärlekshistoria som gör mig alldeles varm i hjärtat. När Rio var knappt året gammal, köpte jag en handgjord och fantastiskt vacker, mönstrad sjal i merinoull från Maska knits som fanns då men inte längre. Den var stor och härlig, tung och ljuvlig, och jag använde den både som pläd hemma i soffan, som sjal att ha om axlarna eller som halsduk när det var väder för det. Min storasyster Ninni blev också helt förtjust i det här vackra plagget/inredningsdetaljen och skaffade en precis likadan till sig själv. För egen del fick jag bara ha sjalen ett kort tag, för ganska så snabbt fattade Rio tycke för den. Hon borrade in sitt lilla ansikte i den, och ville ha den med sig över allt och hela tiden. Den var en stor trygghet för henne och att hålla armarna om den där när hon somnade blev Rios rutin. Hon älskade sin "Sjalis" passionerat, och jag kunde liksom inte annat än ge upp den för hennes skull, även om det nu råkade vara en snuttefilt i lite väl lyxigaste laget. Min syrra hade kvar sin sjal och använde den flitigt, precis så där som jag gjorde i början och hade tänkt fortsätta göra. Men jag kunde liksom inte stå emot Rios bestämda blick som krävde att Sjalis skulle vara hennes, så så fick det bli. I två år hängde de ihop, Rio och Sjalis. I vått och torrt. Tills en dag för någon månad sedan när vi var i San Francisco och någon tog vår väska med Sjalis i. Hela familjen och släkten slöt liksom upp kring detta tråkiga som hänt. Folk ringde från Sverige och undrade oroat "hur... hur är det med henne"? Med Rio alltså. Hur tacklade hon förlusten av vår femte familjemedlem? Och jag var också helt urdeppig över detta med Sjalisen, kände mig så fruktansvärt klantig som inte haft bättre koll på väskan, fanns det någonting i världen som jag inte fick eller villa förlora så var det ju just den. Så fyllde Rio år och i ett mjukt paket som skickats från Sverige fanns den bästa och finaste present någonsin. Rio höll en krampaktigt hård kram om tyget som föll ur paketet när hon vecklat upp alla papper - min syster Ninni hade "offrat" sin fina, fina, fina Sjalis och gett den till Rio och jag önskar så att hon varit där och såg den lugna lyckan som spred sig över ansiktet och genom hela kroppen när hon fattade vad som höll på att hända. Rio är precis lika kär i sina nya Sjalis som i den gamla, och jag är så väldigt kär i min syster för att hon gjorde min dotter så gränslöst glad. Och på tal om min syster - idag kommer hon till Stockholm och vi checkar in på hotell och delar dubbelsäng och ska prata och kramas och allt sånt där. Inget är som en syster (eller bror, gissar jag).
