Blir nästan lipfärdigt rörd när jag tänker på Bonnies presenter som jag fick på födelsedagen i fredags: ett blomarrangemang som hon satt ihop alldeles själv (på farmors initiativ) och som hon var så stolt över och med stor möda planerade var hon skulle ställa så att det skulle bli det första jag såg när jag vaknade på min födelsedagsmorgon. Med en liten namnskylt framför med upphovsmannens kråka på. Och så fick jag ett kort. Ett Mimmi-kort. Ett kort som jag vet varit en av Bonnies mest kära ägodelar. Vi har pratat om det flera gånger när kompisar och så fyllt år, jag har sagt att nu kunde det ju passa att skriva något fint på det där Mimmi-kortet. Hon har övervägt det noga, men aldrig pallat att ta steget. I hennes ögon är det där kortet det vackraste denna jord har att erbjuda. För vackert för att ge bort. Så när jag fick det i ett kuvert med ett "grattis" och "från Bonnie" - så vet jag vilken kärleksgest i det lilla det var att ge - och att få ta emot - det där kortet. Vissa dagar är man alldeles extra kär i sina barn bara.
