Man gillar ju alltid sina ungar (ja ja, det händer ju är man rätt irriterad på dem också, men på det stora hela menar jag), men ibland är det som att kärleken känns ännu större än vanligt. I helgen har jag varit så extrakär i Rio att det bokstavligt talat pirrat i magen. När jag lägger mig längtar jag efter att det ska bli morgon så att man får plocka upp henne ur sängen. Hon är så förfärligt söt då. Ruffsig. Rödkindad. Vill sitta i famnen och morna. Kramas och pussas. Hur hon försöker prata. Säger massor av skitsmarta ord och grejer som dumt nog ingen av oss förstår. Hur hon leker (väldigt koncentrerat, så att överläppen sticker rakt ut - och alltid en massa projekt på gång. Busy, busy, busy hela tiden) och sedan avbryter sig mitt i och vill komma upp i famnen och gosa en stund. Sedan fortsätter hon. Ibland hör man henne stöka i hallen, och strax därpå kommer hon gående med några skor hon hittat och tagit på sig. Hon ropar på mig: "Maaaaamaaaaaaaaaaaaa!" - och jag kommer skenandes för att hitta henne vid ytterdörren där hon står och kastar slängpussar innan hon öppnar och kliver ut. Så väldigt förståndig och stor är hon. Det finns nog inget i hela världen Rio inte har koll på, tycker hon själv i alla fall. Vår godmodiga men samtidigt väldigt bestämda lilla dam. Alla vi som har den stora lyckan att få känna den här kärleken, få vara en del av våra barns liv - vi ska vara så tacksamma över allt detta gränslöst vackra vi fått. Det får vi aldrig, aldrig, aldrig glömma.
