Bonnie har pratat om sitt femårskalas sedan dagen efter hon fyllde fyra. Uppladdningen har med andra ord varit massiv. När vi flyttade hit ägnade hon sommaren åt att tjata om att vi skulle åka hem till Sverige på hennes födelsedag, men när hon fick egna kompisar här accepterade hon att det inte skulle bli någon hemresa och sedan dess har hon bara fokuserat på själva festen. Och amerikanska barnkalas har ju ett rykte om sig att vara väldigt storslagna, med ponnysar, karuseller, petting zoo och gud vet allt - och när vi nu som färskingar ska göra detta med ett riktigt barnkalas för första gången - och i USA dessutom, ja men då har det plötsligt blivit nästan en lika stor grej för mig som för Bonnie. Jag spenderar orimligt mycket tid på att fundera kring cupcakes versus tårta, om fiskdamm finns här i USA och vad det i sådana fall heter? Och så vidare. Jag är banne mig till och med lite nervös inför detta. Vilket i och för sig kanske mest är ett tecken på att jag haft alldeles för lite vettigt att göra och tänka på de senaste månaderna. Eller nåt. Hur som helst. I lördags var vi på ett väldigt mysigt kalas som lugnade mina fransiga partynerver något. Amerikanska kalas är inte alltid överdådiga. Den här festligheten var bara sympatiskt, avskalat och fint, barnen fick dekorera pumpor och sedan åt vi smörgåsar och cupcakes - och de små klättrade på stenar och i träden i den lilla skogsdungen där festen hölls. I samma skogsdunge dök plötsligt också ett fullskalligt string band upp. Parkerade sig och satte igång att spela (hade alltså inget med festen att göra, de var ett gäng som gillade att sitta i skogen och trudelutta helt enkelt) - och allt det där, den fina festen och det underbara bandet och den vackra musiken, gjorde att jag blev lite extra kär i LA och den där känslan av att varenda dag här är ett litet äventyr i sig.
