Nu måste vi faktiskt snacka lite jul. Ett allvarligt julsnack, det är vad vi behöver. Ni som brukar läsa vet att jag de senaste åren gått från julhatare till svår julentusiast. Men eftersom jag är färsking på det här med seriöst julfireri är jag ju också i trial and error-fasen om ni hajar. Tidigare år har jag liksom spart mig. Hållt tillbaka allt det juliga för att inte skjuta ut mig för tidigt. Men i år följer jag min ruttade kompis Johannas råd: Ös på med julmax hela december, och städa undan allt innan nyår. Så hemma hos oss har granen stått pyntad en vecka, vi har en prydlig hög med redan inslagna julklappar, tomtar och skit har varit framställda sedan första advent (ja? Såklart. Säger kanske somliga. Men betänk att jag är ett oskrivet julblad. Jag provar mig fram här), och i helgen tänkte jag tvinga barnen att baka julgodis med mig. (Och här tar jag mycket tacksamt emot tips på favoritrecept. Knäck och ischoklad och sånt kan kvitta jag vill ha riktigt goda grejer. De där kokosprylarna lät ju otroligt smarriga Kristin, gjorde inte du någon härlig banan/choklad-fudge förra året också?) En annan sak. Och det här bekänner jag samtidigt som jag ömsom skäms ömsom skrattar åt min egen tantighet: i denna julpsykos jag befinner mig har jag också sedan länge bestämt vad jag ska ha för julklänning. Har ni hört så dumt? Jag brukade fira tjurig jul i pyjamas, nu har jag julklänning som redan hänger redo och framtagen på sin galge. Vem är jag? Och vilket årtionde har jag mentalt hamnat i? Jag beter mig som om det vore Nobel-middag på intågande och jag var en av pristagarna. Men det är ju för att jag gillar det så mycket. Och för att jag har så många ofirade jular att ta igen. Och klänningen, en tunnstickad sak från Dagmar som ni hittar här är så värd att liksom få kröna själva kulmen av den här nya favorittiden på året. Så. Nu är det fritt fram att berätta hur töntig jag är.
