Hepp! Plötsligt sitter vi på ett tåg jag och Rio. På väg mot pappa i Karlstad. Imorgon rullar vi, tillsammans med min syrra, vidare till Göteborg. Vad händer där då? Jo. Göteborgsvarvet händer. Och jag ska springa. Eller ja, "springa". Det var min pappa som övertalade oss och i ett svagt, nej - optimistiskt - ögonblick sa jag ja. Min syrra är någon slags Belgian blue-människa av naturen så hon kommer ju fixa det galant. Jag däremot. Som har sju kilometer som längst tillryggalagd joggingsträcka det senaste ett och ett halvt året, mig kan ni börja oroa er för. Planen är helt enkelt att inte springa. Ta mig runt, kanske, om jag är på mitt envisaste humör. Jag nöjer mig med det. Vår jogging-spellista kommer vara livräddaren nånstans på mitten när jag inser hur jävla långt 2,1 mil verkligen är. Men. OM detta skulle bli mina sista ord vill jag säga tack. Det har varit kul att lära känna er.
