- Jag. Tänker. Inte. Ge. Upp - hördes en mycket målmedveten liten röst säga till sig själv från under bordet när vi var hemma hos några kompisar och åt middag igår. Klockan var sent. Rio sov redan som en stock, och vi vuxna satt runt bordet, pratade och hade just avslutat en otroligt god middag. Runt våra fötter hängde Bonnie med en massa filtar, kuddar och hela husets julpynt i famnen. –Jag. Tänker. Inte. Ge. Upp. Lika sammanbitet, målmedvetet och dramatiskt sa hon det till sig själv gång på gång. Det spelade ingen roll att klockan var en bra bit efter tio och att hennes ögon gick i kors av trötthet. Hon hade bestämt sig. Tröttheten skulle inte vinna. Alltså den där viljan som bara barn har. Den skulle kunna flytta berg.
