Jag drömde i natt att jag åkte hiss. Jag skulle ner till ett visst våningsplan, men hade svårt att lyckas. Jag tryckte på fel knappar och hamnade antingen för högt upp eller nere i källaren. Vid våningsplanet jag skulle av på stod en man och några kvinnor och väntade, och varje gång jag åkte förbi dem suckade de högt eftersom jag inte lyckades få hissen att stanna så att jag kunde kliva ur och de in. Mannen hetsade på mig. Skrek om vilka knappar jag skulle trycka på, och jag visste egentligen exakt hur jag skulle göra, och gjorde så, ändå funkade det inte. Till slut, efter mycket om och men saktade äntligen hissen in vid rätt våningsplan. Två andra män hade anslutit till gruppen som redan väntade där, och den första mannen, han som väntat längst, tittade förbi mig och de andra kvinnorna mot männen och stönade klagande. Sade egentligen ingenting, men kroppsspråket visade att han tänkte att att det här hopplösa beteendet var så typiskt kvinnor. Typiskt kvinnor att vara helt osäkra och veliga och inte klara av den enkla uppgiften att helt enkelt trycka in en knapp och få hissjäveln att stanna. De tre männen förenades i sina åsikter om mig och kvinnosläktet i stort någonstans över mitt huvud. Och jag kände mig som ett barn och osäkerheten tilltog ännu mer. "Men hissen FUNKADE JU FÖR FAN INTE!" ville jag skrika, men lät bli eftersom jag visste att svinen ändå inte skulle tro eller lyssna på mig. Istället förvånade jag mig själv och tog ett kliv fram emot den första mannen, avsikten var nog att börja förklara mig, le och få honom att förstå att särskilt smart var jag kanske inte, men åtminstone glad. Och trevlig. Men det kom inga ord. I stället världens hårdaste högerkrok som jag svingade från sidan utan att han hann se eller reagera. Den träffade honom rakt på sidan av ansiktet som lisom följde med i nävens riktning. Jag förstod att det måste gjort svinont. Han slog tillbaka och träffade också mig i ansiktet, men det gjorde ingenting, för hans slag var inte alls lika kraftfullt som mitt. Jag gick därifrån och en stund senare kom en konstapel och sa att jag var polisanmäld för misshandel. Men jag ångrade ingenting av det jag gjort ändå. Vet absolut inte vad jag vill säga det här, bara att det uppenbarligen ligger och pyr en massa frustration där inne. Över saker som hänt, över världen som den kan vara ibland.
