Okej. Jag är på semester och har anlitat er läsare som gästbloggare eftersom jag själv inte hinner blogga så mycket (well, hrm, har fullt upp med att sola) den här veckan. Så här skriver Linda, och jag ber er snälla, kloka föräldrar och vänner där ute: Få Linda att känna sig mindre ensam! Så där ska hon inte behöva må, det är min fasta övertygelse. "LINDA: Det här med att uttrycka sig är svårt. Man känner så mycket men kan inte få fram orden. Man kan inte få en annan människa att verkligen förstå hur man känner. Jag är inte en person som har välsignats med talets gåva, många av mina vänner har de. De är väldigt bra på att prata, de pratar så mycket att de glömmer bort oss andra men jag kan inte vara arg på dem för de tänker inte på det. De frågar en hur man mår och istället för att svara ”jag mår skit. har inte sovit på snart ett år pågrund av den lilla skitungen till dotter som inte vill sova. har inte sex med maken för han är aldrig hemma utan bara jobbar. jag ser ut och luktar som en jävla lök.” så svarar man ”bra.” För om jag någon gång skulle berätta för folk hur jag verkligen mår så skulle de bli så förvånande att de inte visste hur de skulle svara, hur de skulle göra allt bättre. Jag vill inte att folk ska veta hur jag mår för jag ser det som en svaghet att alltid klaga inför andra. Jag vet att alla bara är intresserade av sig själva så varför ska jag lägga mina problem på någon som redan har fullt upp med sig själv? Men detta resulterar ju i att jag har allt inom mig. Inte en bra kombo när man är trött. Känner hur jag har blivit deprimerad men inte tillräckligt deprimerad för att få ta massa tabletter eller för att gå och prata med någon. Jag är någonstans mitt i mellan. Sen jag och maken fick barn så har jag förlorat mig själv på vägen. Jag märker verkligen det, för jag vet inte vem jag är längre. Tröttheten av att inte våga erkänna att det här kanske inte var rätt för mig. Tröttheten av att jag inte är en bra mamma eller fru. Men sen tänker man på alla underbara ensamstående mammor som finns därute och jag gråter för att jag inte är lika stark som ni. Jag förstår inte hur ni klarar det, varifrån får ni er ork? Är det bara jag som är slö? Jag gör som Charlotte och Miranda från Sex and the Cityfilmen, jag skålar för er alla ensamstående mammor därute. Ni förtjänar allt. Jag har ju min man som försöker hjälpa till så mkt han kan. Så vad har jag att klaga över? Men jag inser ju oxå att alla måste väl få klaga och om jag inte klarar av att göra det inför mina vänner så får ni därute, ni som inte känner mig , men som nu efter att ha läst den här krönikan, känner mig bättre än någon annan, ni får höra på all min skit. Jag är ledsen men jag vet inte hur jag ska komma upp till ytan igen och jag känner hur jag faller djupare och djupare ner i min självömkan. Och det hemska är att det här är inte jag. Jag vet att jag brukade vara en glad person. Visst, jag lät aldrig folk riktigt lära känna mig, jag höll mig alltid på min kant. Men jag var glad, jag var nöjd med mitt liv. Nu vet jag inte vad jag vill. Jag är lycklig de få gångerna jag kommer ut från huset, får gå och träna eller ta en öl men någon. Men samtidigt så får man det dåliga samvetet av att jag borde vara hemma. Jag borde umgås med min man nu när han äntligen är hemma. Vi borde försöka att ha sex, försöka att hitta tillbaka till varandra ist för att glida längre ifrån varandra. Jag borde vara hemma hos min dotter. Jag borde vara glad när jag är med henne. Närvarande, inte så trött så att jag snart faller ihop. Och den värsta tanken, varför är jag inte nöjd? Jag har velat gifta mig med den här mannen sen jag träffade honom. Har aldrig känt så med en man förut men den här mannen var rätt. Så vi gifte oss. Sen ville vi ha barn. För barn SKA ju komma efter smekmånaden. Så vi fick barn. Och nu vill jag gå ut och dö lite. För tänk om jag har gjort fel val här i livet. Tänk om jag borde ha satsat på jobbet ist. Inte fått barn när jag var så ung. Inte för att det här var ungt för vad, 50 år sen. Men nu, nu i Stockholm, ses jag mer som en 12 åring som vill skaffa barn och stadga mig, helt fel. Jag har ju hela livet framför mig. Men nu måste jag bita ihop. Jag vet, fy fan vad bitter den här tjejen låter. Bit ihop för fan, tänker ni. Och damer, det är precis det jag gör. Men ni damer med en andra hälft. En som finns där hemma och hjälper er. Tro inte att jag har glömt er, att jag inte tänker ge även er uppskattning, för så är det inte. Jag är lika imponerad av er. Hur man än vänder och vrider på det så är alla mammor coola och grymma kvinnor. Bara det att våga sätta ett barn till världen är häftigt, att ni vågar! Jag vågade mot bättre vetande känns det oftast som. Klart jag ville ha barn, det blev ju bara inte som man hade tänkt. Det blev så mkt mer, mer än jag trodde att jag klarade av. Och ett tag trodde jag verkligen att jag skulle gå under men det gick. Jag säger inte att jag är cool och lugn nu, jag är fortfarande rädd som fan men jag har börjat känna hopp. Hopp om att jag kommer att klara det, jag kommer att bli en bra mamma. Och det kommer ni oxå."
