I helgen åkte vi på en liten Taco-tillbehör-tripp till Konsum, och jag satt i baksätet, kollade ut genom den jämntjocka, mörka, duggtäta förörtsmisärsdimman och genomfors av ett mysrys. Jag vet inte om ni upplevt det, men det är det hurv som händer kroppen när saker och ting bara är och känns så tipptoppmysiga att man nästan behöver vråla av lycka. När jag vaknade en sväng i natt och låg där och funderade så som det så lätt blir när man vaknar till vid konstiga tidpunkter, så slog det mig att jag med allt detta optimistiska mysande blivit en sån person som jag bara avskydde i början av mina twenties. Då ansåg jag att alla som inte var cyniker var hjärntvättade Stimorol-smajls-leende nickedockor, att det som inte var mörkt och hårt var fejk och att de som gick runt och kallade sig lyckliga förmodligen bara var puckade. Jag hade inte vett att se det som var bra i mitt liv, och jag förbjuder mig själv att någonsin igen bli så bortskämd som jag var då. Tänk. Det blir liksom dubbellycka att inte bara vara i en period i livet där alla delar plötsligt hittat sin rätta plats, men att också vara medveten om hur fantastiskt allt är just nu. Jag försöker konservera varenda stund, så att jag kan plocka fram dem och fortsätta vara tacksam när det kanske blir kämpigare bitvis längre fram i livet. Det var dagens predikan (även om det kanske låter så menar jag inte att vara hurtig. Utan tacksam. Innerligt tacksam). Nu ska jag ut i det där jämngrå, hämta upp Bonnie och sen träffa upp syster Elin på lunch. Och just det. Eftersom detta är en modeblogg: idag har jag jeans från Levi's, T-shirt från Weekday, kavaj från Cheap & Chic by Moschino och det jättesnygga halsbandet som jag lånat kommer från Dagmar.
