Det här är mina barn och deras två kompisar, och jag har spenderat en hel del tid med det här underbara gänget idag. Och vet ni vad jag tänker på ibland? Att hur mycket jag stundtals oroar mig över vad den här flytten betyder för jobb, karriär och framtid (inte för att det behöver vara eller bli något negativt, men man pendlar ju liksom mellan självförtroende och rädsla i det där) och allmänna vad ska det bli av mig-tankar - så måste jag säga att jag aldrig aldrig trivts så bra och njutit så mycket av föräldraskapet som jag gör nu. Och det kan jag inget annat än direkt härleda från tiden. Tiden som plötsligt finns. Tiden vi spenderar tillsammans, lär känna varandra bättre och närmre och lär oss förstå hur vi funkar bäst ihop. Så vad som än händer med... mitt - liksom - det andra så är den här erfarenheten och känslan jag har i mig det som det nånstans var menat att jag skulle ta med mig från den här perioden av mitt liv. Jag tycker att jag lärt mig helt otroligt mycket både om mina barn och mig själv som förälder bara de senaste månaderna, och det behövdes säkert.
