När jag var i New York tillsammans med mina systrar förra hösten, vet jag att jag stod på 5:th avenue i rush hour och avlade ett löfte till mig själv att aldrig hamna just där tillsammans med barnen. Bilarna körde så fort och var liksom överallt. Och alla ljud. Skyskraporna som kändes som att de nästan föll emot en. Nej. Det sammantaget var mer än mina nerver skulle palla, kände jag. Men. Idag. Ett knappt år senare strosade jag ensam tillsammans med mina två små ungar förbi exakt den där platsen där jag stod och tänkte så. Och ja, helt avslappnad var jag kanske inte, men det var heller inte oangenämt. I morse väcktes vi av Elin som kom förbi vårt hotell - och så beställde vi room service och åt frukost på rummet. Åh vad det var mysigt. Och fint. Att ses. När vi sagt hej till Elin stack vi mot Bryant park - senast jag var där var på New Yorks modevecka för en massa år sedan - platsen var en helt annan utan visningstält, skockar med fotografer och långbenta fotomodeller. Vi träffade lite andra härliga Sverige-kompisar, åkte karusell och satt en lång stund på en gräsmatta och glodde på folk som jonglerade. Vid ett par bord kunde man låna spel - en lång stund spelade vi fyra i rad och memory och jag började känna att en dag ensam med barnen i New York (ja, jag vet ju att folk bor här och har det så här varje dag, men för mig kändes det ändå lite smånervigt att liksom kastas in i, tempot i LA är till exempel något helt annat). Vi tog inte med särskilt mycket leksaker till barnen när vi flyttade. Ett par banankartonger typ. Och jag är inte typen som slänger presenter över dem heller, däremot älskar jag att plötsligt och helt oväntat förvandlas till världens mest generösa mamma. När de minst anar det liksom. Så efter parken surprajsade jag med att ta dem med till FAO Schwartz och lovade att de skulle få välja varsin grej därifrån. I den här leksaksaffären finns allt. Lego, Barbie, dinosaurier - asch, jag kan inte rabbla upp allt. Det finns verkligen allt. Och Rio - som är typen som envist och alltid ska göra saker på sitt eget sätt, som inte alls bryr sig om saker en snart 3-åring förväntas gilla utan som i stället blir helt besatt av en skruvmejsel, hon föll förstås för en enorm gosedjursgroda. ENORM! Och eftersom hon var så himla gullig med den där grodan och jag nu hade sagt att de skulle få välja fritt (mycket oklart hur jag ska få med den tillbaka till LA bara), så betalade jag och baxade ut grodfanskapet i trafiken på 5:th avenue. Och började leta taxi. Gick inget vidare. Det var då Bonnie kläckte idén att vi skulle åka cykeltaxi tillbaka till hotellet. Njae. Tänkte jag först. Och sen; Ja! Mera barnkul! Jag kommer vara sjukt poppis ikväll (vilket jag naturligtvis inte blev. Inte mer än vanligt i alla fall. Inte klokt hur snabbt de glömmer att man nyss uppförde sig som värsta drömmorsan)! Vi hoppade in i den lilla cykeltaxin, vecklade ihop vagnen och de stora leksakspåsarna och jag insåg snabbt hur mycket man känner sig som en slavdrivare bak i den sköna sitsen bakom stackarn som trampar på där framme. Och sen, nästa känsla: Fan vad mycket trafik! Och här sitter viiiiiii! I mitten av allt kaos! HJÅÅÄÄÄLP! Oddsen på att vi skulle komma levande fram till hotellet kändes plötsligt satans risiga. Men vi gjorde det! Överlevde. Och nu är vi på rummet igen - och trots att dagen var superhärlig känner jag mig fullkomligt totalslut av anspänningen. Och imorgon bitti kommer Per och då ska jag slappna av. Nu: ett glas vin, tackar som frågar.
