Jag och Per kom på vid frukosten, att idag den 5 januari är det exakt sex år sedan vi förlovade oss. Här i Los Angeles. Vi hade bara känt varandra i några månader, och chocken när Per som en annan trollkarl skakade fram en ring under soyaflaskan mitt när vi passande nog satt och pratade om bröllop och annat romantiskt - var förlamande. En tack, ett JA! ett glittrande blick ett skratt, ett nej - vad som helst hade förmodligen varit bättre än min tomma blick som stirrade snett nedåt mot golvet under säkert 30 sekunder efteråt. Men det var inte ett "åh nej fan vad ska jag göra nu"-stirr utan mer ett "jag är så hävla omtumlad att jag börjar bete mig som Rainman"-stirr. Och jag tvekade faktiskt inte ens en nanodels sekund på att detta var exakt vad jag ville. Leva med den här snubben som på samma gång var allt jag aldrig trodde att jag skulle bli kär och samtidigt exakt det jag ville ha och behövde. Jag har nog aldrig någonsin varken förr eller senare haft en tydligare magkänsla. Vi har pratat om vår förlovningsdag så mycket idag. Efteråt åkte vi tillbaka till det lilla hostel som vi bodde på. Med ärtgröna väggar och en stor rund säng, och så ringde vi alla hemma och berättade vad som hänt. Dagen efter packade vi ihop oss och stack vidare till Hawaii och stannade där en knapp vecka. Så kära att det måste synts på hundra meters avstånd vad som just hade hänt. Och när man kollar på bilderna därifrån och från Nyår i Las Vegas några dagar tidigare ser man ju ganska exakt vad sex år, en hel del jobb och två barn gör med en människa. Ser vi inte helt sjukt unga ut? Eh, då alltså. För sex år sedan. Och min HY? När slutade den vara så där... ungdomlig? Jaja. Vi struntar i det ytliga och pratar lite mer om kärlek i stället. Det jag lärde mig när jag träffade Per är att den största och finaste kärleken sällan ser ut som den man sett framför sig. Och det är precis så det ska vara. Det är inte din egen bild av kärlek du ska falla för. Det är människan som gör er bäst när ni är tillsammans - som är den du är menad att vara med.
